Gamlingarna plirar förtjust i solen, ropar ”ciao bellezze” när de unga kvinnorna går förbi, på väg mot bussen.

Bara ben, svängande kjolar, en glimt i ögonvrån.

Varje vår kommer med nya knoppar.

Ögonfröjd och minnen för de vissnande herrarna på ljugar­bänken, tankar om en tid då även de hade framtiden utrullad för sig, som en löftesrik röd matta.

Jag ser dem och tänker att det måste ändå vara lättare att åldras i solen, att sitta på ljugarbänken vid ett italienskt torg, vissla på ­ damer och få lov att ta en liten grappa redan runt 11-snåret.

Lite varmare för stela leder, lite mer förlåtande, lite mer av­slappnat och, kanske, lite mindre ensamt.

Som en skärande skarp kontrast hör jag väninnan Amalias röst inom mig när hon pratar om sin gamla mamma.

Dessa åldrande föräldrar som ­oftast är kvinnornas huvudansvar, särskilt i de länder där äldre­­- om­sorgen fungerar sämre.

Amalia betalar svart, runt 7 000 kronor i månaden, för att en ­”bad­ante”, en privat vårderska, ska ta hand om hennes mamma.

”Du vet inte hur de offentliga ­ italienska äldreboendena är ­ Jennifer, mamma dör inom en vecka om hon hamnar på hem”.

Så Amalia betalar, ringer, pusslar med jobbschemat.

Plågad av otillräckligheten och det dåliga samvetet.

Mamma blir gammal och det är ­inte lätt.

Inte där, inte här.

Och de äldre som ska tas om hand blir bara fler, i ett åldrande Europa som föder allt färre barn.

Om åldringsvården går på knäna nu, hur blir det framöver?

Och vem har tid och ork och vilja att vårda de gamla i ett samhälle som hyllar yta och ungdom?

Botox mot rynkorna och en ­dokusåpa där unga personer frossar i sig själva, utan vare sig livserfarenhet eller perspektiv.

För bortom vårdskandaler är ju det vårt samhälles verkligt sorgliga ­ sanning: många av våra gamla sitter ensamma i Dödens väntrum och ­ ingen av oss har någon större lust att sitta ens en timme om dagen och ­ hålla dem i handen.

Gamla mormor uppe på hemmet, hon som inte är dement utan minns, hon som kan berätta om livet så som det var tänkt och så som det blev, henne orkar ingen lyssna på.

Förstulna blickar på klockan från de anhöriga; har vi gjort vår plikt, har vi varit här länge nog nu, kan vi gå nu?

Puss, lilla mamma, vi ses om en vecka, ha en skön kväll nu, ­korsordet ligger på bordet och fjärrkontrollen har du där.

Fort ut, ut genom portarna och ta ett djupt andetag. Inte försöka tänka på att i den där ensamma fåtöljen hamnar vi alla till sist – i bästa fall.