Jag pratade med min pappa, som fyller nittio år om några månader. Han förstod sig inte riktigt på tiggarna. När han var liten fanns det en del som levde som luffare. De vandrade runt på landet till olika gårdar och sålde en del slöjdsaker de gjort. Luffarslöjd har säkert många hört talas om. Många gånger fick de arbeta för mat och husrum, vilket ofta var på någon bondes höskulle. Om bonden var givmild eller snål ristade de in ett tecken på grindstolpen för att andra luffare skulle se vilka gårdar de skulle undvika eller gå till. Det var sällan någon fick pengar för det arbete de utförde.
Dessa luffare kunde berätta otaliga historier för barnen och min pappa tyckte alltid att det var spännande att träffa på någon av dem. Ibland kom det “zigenare”, som man då kallade dem. Idag säger vi romer vilket är mer korrekt. De var duktiga på att sko hästar, slipa knivar och ibland hade de kopparbunkar att sälja. Alla barn drogs till dem, då de var så spännande och levde så annorlunda. De fick ofta lov att stanna utanför samhällena på någon plats. Men bara ett tag tills de blev tillsagda att åka vidare.
Dessa luffare och romer hade en värdighet och ville aldrig ha något gratis. De bytte varor eller tjänster för boplats,husrum, mat och ibland pengar. Därför såg de bofasta dem som människor.
Min pappa anser att man ska förtjäna pengarna man får, då det ger människovärde. När man sitter på en gata med en mugg och tigger pengar, har man fallit så långt ned man kan. I Sverige borde vi inte ha tiggare. Att vi har det idag ser min pappa det som att vårat land börjar förlora sin trovärdighet. De är här för att tjäna pengar, så sätt dem i arbete och ge dem någonstans att bo. Det är vad min pappa anser. Jag håller med honom.