Världen är så sorglig

Nu avslöjas det om de omfattande lönnmorden på vargar som sker runt om i vårat land. Jag blir så ledsen och då är det skönt att lyssna på:

Min resa 

Augusti 2016, det var +11 och lite blåsigt på morgonen. Satt ute på bänken i trädgården med hundarna på förmiddagen. Klippte ett par kvistar gullregn och satte i en kruka inomhus. 

Det blev +19 och regn när jag gick långrundorna med hundarna. Efteråt skulle jag lämna in tipslappar åt pappa. Tog dem vid hans köksfönster och halkade i det våta gräset. Tre knak hörde jag och det lät som torra kvistar bröts. Men det var min fot och ben. 

Den 4/8 torsdag blev jag opererad på eftermiddagen. Fram tills dess var jag nedrogad för att slippa ha ont. Mannen säger att jag kördes till operation vid fyra på eftermiddagen och hamnade på sal vid tolv på natten. 

På söndagen den 7/8 kunde jag ringa hem och säga att jag fick komma hem. Då hade jag ett nytt gips på foten och benet. Lånade pappas rullstol. Mannen byggde en ställning så jag kunde ta mig fram. Den var bra och nödvändig, men jag hatade den och fick valkar i händerna och ont i armarna. 

Nytt gips och röntga foten den 18/8. Allt läker som det ska. Jag fick kopior av röntgenbilderna och kunde se alla skruvar och annat som nu finns i mig. 

I september den 15:e var det dags för nästa läkarbesök och röntgen. Jag var urless på hoppandet och gipset. +25 ute och jag blev av med gipset. En stödstrumpa och äntligen fick jag börja träna foten och benet. 

Oktober 13:e läkarbesök och röntgen för som det skulle visa sig sista gången. Nu ska jag börja gå på riktigt. Det kändes ovanligt och spännande. 

Jag trodde att nu skulle det gå fort. Men jag är fortfarande inte där jag var innan olyckan. Min fot är fortfarande svullen, men nu går jag utan något stöd och blir starkare för varje dag. 

Tog foto på mina fötter idag.