Samma dag som mina söta påskliljor börjar slå ut, begravdes min gudfar. Därför har mina tankar varit i Avesta idag. Jag har suttit hos min pappa en lång stund och pratat om hans storebror. Minnen från deras uppväxt och hur mycket pappa tyckte om honom.
Vi kunde inte åka upp till begravningen, men vi var ändå där.
Nu är Nellie hemma igen. Begravd nära sina syskon och jag har fått ro.
Vi är tillsammans allihop, levande och änglahundar. Precis som det ska vara.
Nu kan jag titta på alla fina foton av henne och le. Alla hennes tokigheter och maner, som gjorde henne så unik.
Bilderna gör att jag inte glömmer bort mina pälsklingar.
Snuffe som var min första hund och hjälpte mig att komma över min hundrädsla. Vi var ute på många upptåg.
Adde min dansande lille schipperke. En väskhund som inte ville vara i någon väska.
Ragnar min kärlekshund. Så klok och fin. En bordercollie som hade ”the eye” och kunde valla ned även tuffa schäferhundar. Åh, vad vi älskade varandra.
Berrie min andra bordercollie. Min tröstehund då Ragnar blev påkörd och dog. Alltid glad och positiv. Så rädd för får, men suverän på att fånga frisbee.
Annie vår trygga moster som alltid gick lös. Ingenting kunde rubba hennes lugn. Hon kunde ligga på rygg i gräset och titta på molnen. Berries storasyster och trygghet i livet.
Ronja vår mystiska vargblandning. Som tittade så förundrat på när Berrie lekte. Det hade hon aldrig gjort. Den vackra som gjorde att Annie valde att leva några år till.
Sen kom yrhättan Nellie och ingenting blev sig likt. Därför är tomrummet så kännbart nu. Ovant för prinsarna och oss människor.
Idag är säcken knuten och vi ska bli en tajt liten flock igen. Det känns bra igen.
Lite otäckt är det att fundera på sitt eget slut på jorden, men ändå viktigt. Hur många som inte är sjuka planerar sin begravning? En del kanske tänker på det då och då, när någon i ens närhet dör. Jag gör det i allafall. En påminnelse fick jag då jag läste Kristian Gidlunds blogg. Han skrev om var han ville bli begravd och har även regisserat sin begravning. Någon kanske tycker att det var naturligt eftersom han visste att döden skulle komma i en nära framtid. Men den kan också komma plötsligt och då står alla närstående handfallna. Det praktiska med saker och sådant är väl kanske inte så svårt, men själva begravningen är det.
Jag anser att det varje människas rätt att få bestämma hur ens begravning ska vara. Vad som ska sägas och vilken musik som ska spelas. Vem vet om man kanske är där själv och ser hur allt går till? En del säger det medan andra inte alls tror det. Jag vill tro att någonstans ska jag se på hur min begravning går till. Om det inte är så, vill jag ändå veta att efter min död ska just den musiken spelas för dem som är kvar. En liten bit av den jag var ska finnas kvar hos de närvarande när de går hem. Något som får dem att minnas mig som den jag var en gång.
Därför tänker jag skriva ett brev, där jag beskriver hur jag vill ha det. Det ska jag göra nu när jag kan tänka klart och sedan lägga undan. Visserligen kanske jag tar fram det någon gång efteråt och ändrar. Men det är ok. Om det är någon sak jag vill ge till en viss person ska jag också skriva ned det.
Jag kan ju bli väldigt gammal och ha hjärnan intakt till min död. Men det kan också bli så att jag drabbas av något som gör att det inte blir så. Men min egen begravning vill jag faktiskt bestämma över.