Jag följer rapporteringen om branden i Västmanland och min pappa som jobbat i området som ung berättar om när han var där. När farmor dog åkte pappa med sin äldre bror till Virsbo och jobbade. Han var hantlangare på en lastbil och högg timmer i skogen. Det gällde att dra in pengar till hushållet och pappa sörjde sin mamma väldigt mycket. Nu är han orolig för att branden ska nå fram till hans hemort Möklinta, men än så länge håller den sig borta. Hade jag bott i närheten hade jag ställt upp med bostad åt dem som måste lämna sina hem och även med att föra bort djur.

Förstår att elden inte är under kontroll efter sju dagar och det gör mig orolig. Visst ha jag läst om hur det brunnit på andra platser i världen och att det sker i Sverige, känns overkligt. Hoppas regnet kommer dit och kan ge hjälp i släckningsarbetet.

Trots att jag aldrig bott däruppe, känner jag en koppling genom min pappa, som betraktar den delen av landet som sin hemtrakt. Jag har läst de böcker han köpt, som handlar om den trakten och känner att några slags rötter finns där. Det får inte brinna upp.

Nu brinner det i knutarna för jag måste få klart allt med företaget.