känsla | mycketyck

De säger att när man är ung så längtar man bort och när man blir äldre så längtar man hem. Jag har nog varit sådan att jag alltid längtat bort från där jag varit. Det kanske beror på att mina föräldrar flyttat flera gånger. Det har aldrig funnits något föräldrahem som jag flyttat från när jag blivit vuxen. Jovisst, har jag haft ett hem, men det jag menar är ett hem där jag vuxit upp. När jag var elva år flyttade vi till en större stad och var tvungen att hitta nya vänner. Efter ett tag fick jag ju det och tänkte inte mer på det lilla samhället vi bott i tidigare. Sedan flyttade vi till ett annat område i staden och det var därifrån jag flyttade ut i livet. Där bodde mina föräldrar några år tills de flyttade till en mer centralt belägen lägenhet. När de sedan flyttade upp till Dalarna där min syster bor, förlorade jag helt de svaga rötter till där jag vuxit upp.

Efter det har jag aldrig haft ett hem eller stad att längta tillbaka till. Istället har jag längtat vidare till nästa ställe. Jag har känt mig klar med de städer jag bott i tills jag hamnade i Göteborg. Då trodde jag att där skulle jag bli kvar resten av mitt liv. Tills jag hamnade i en situation där jag var tvungen att flytta. Jag hade skaffat en hund då jag var sammanboende med en man. När det tog slut fick jag ta hand om min lille hund själv och i två år var han med mig på jobbet. Det fungerade väldigt bra då min hund var en liten filosof och nöjde sig med att vara i min närhet då jag jobbade. Med en ny ägare till företaget skulle jag inte kunna ha min hund med och jag var tvungen att antingen flytta närmare eller någon helt annan stans. Men jag ville helst inte bo i någon annan stadsdel i Göteborg.

Livet ville att jag skulle träffa min man och flytta hit ned till skåne. Här har jag äntligen funnit ro och rötterna växt ned i myllan. Jag har kommit hem. Till mitt hem där jag bygger resten av min historia. Skulle jag någon gång flytta någonstans, så är det hit till skåne jag skulle längta. Då menar jag södra skåne. Flyttar jag så blir det söderut och kanske kommer jag då tillbaka hit någon gång. Vem vet?

När vi varit ute och rest, så är det faktiskt skönt att komma hem igen. Därför skulle jag kanske längta hit en gång, vilket skulle vara en rätt skön känsla. Jag har ju aldrig längtat tillbaka någonstans tidigare.

Jag följer rapporteringen om branden i Västmanland och min pappa som jobbat i området som ung berättar om när han var där. När farmor dog åkte pappa med sin äldre bror till Virsbo och jobbade. Han var hantlangare på en lastbil och högg timmer i skogen. Det gällde att dra in pengar till hushållet och pappa sörjde sin mamma väldigt mycket. Nu är han orolig för att branden ska nå fram till hans hemort Möklinta, men än så länge håller den sig borta. Hade jag bott i närheten hade jag ställt upp med bostad åt dem som måste lämna sina hem och även med att föra bort djur.

Förstår att elden inte är under kontroll efter sju dagar och det gör mig orolig. Visst ha jag läst om hur det brunnit på andra platser i världen och att det sker i Sverige, känns overkligt. Hoppas regnet kommer dit och kan ge hjälp i släckningsarbetet.

Trots att jag aldrig bott däruppe, känner jag en koppling genom min pappa, som betraktar den delen av landet som sin hemtrakt. Jag har läst de böcker han köpt, som handlar om den trakten och känner att några slags rötter finns där. Det får inte brinna upp.

Nu brinner det i knutarna för jag måste få klart allt med företaget.