Det är marknad på torget i byn, men vi ska inte gå dit. Jag skulle gärna vilja känna doften av varm glögg och äta en korv gjord i byn. Istället är jag hemma och väntar på besked. Att mannen ska höra av sig från sjukhuset i Trelleborg, där han är med farmor. Precis när jag skrev förra meningen ringde han. Vår kära farmor är i väldigt dåligt skick och får stanna på sjukhuset. Hon är nittio år, snart nittioett och har alltid varit en alert och glad människa. Vi har ju märkt av att hon blivit disträ under de senaste åren, men det är ju endast normalt vid så hög ålder.

Efter att i förra veckan kommit hem från sjukhuset i Malmö, där de konstaterade att farmor hade en kraftig urinvägsinfektion, har allt verkat ok. Men igår kväll ringde hemtjänsten och var helt ifrån sig. Mannen åkte hem till farmor och det var inte bra med henne. Jag ringde henne och då blev hon glad eftersom hon såg folk sitta i hennes soffa i vardagsrummet. De hade tagit fjärrkontrollen ifrån henne, så hon inte fick se på tv. Hon kunde inte gå på toaletten heller eftersom de höll på att sätta upp en teatershow därinne. Till oss kunde hon inte ringa för de som satt i hennes soffa hade mixtrat med telefonen så att den skulle explodera om hon försökte ringa.

Ja, det var en hel del annat som också hände i hennes lilla lägenhet, men det värsta var nog att hon hade strött ut alla sina tabletter ur kassetten hon har. Burkarna och askarna hade hon kastat så varken vi eller hemtjänsten tordes ge henne någon tablett eftersom vi inte visste vad det var för något.

Därför har denna första advent inte blivit som vi trodde. Nog trodde vi att en jul till skulle våra föräldrar vara med oss, men nu undrar jag om farmor kommer att klara sig. Det vore tråkigt och tomt om hon inte är med. Ännu en gång är vi där vid livets slutstation och måste bereda oss på att en kär människa kanske lämnar livet.