Det är fruktansvärt jobbigt att vara beroende av någon annan person. Glömmer jag att ta med något från en plats till en annan , får jag göra ett övervägande om att be om hjälp eller bita ihop och ta mig tillbaka för att hämta de glömda. Armarna värker efter en dag trots att jag försöker planera mina förflyttningar så mycket som möjligt. Sedan gäller det att lyssna till lilla blåsan så att man hinner till toaletten i tid. Än så länge har jag lyckats klara den balansen. Men visst har jag varit orolig för att inte fixa just den biten.

Mitt humör har pendlat från glatt till mörkaste svart. När jag tänker på allt jag inte kan göra idag, som jag brukar göra och att andra är beroende på mig blir jag så deprimerad. Stackars hundar som inte förstår varför matte sitter still hela dagarna med ett hårt svart skal på foten. De kan nog känna lukten av ont för de brukar ge mig några slickar på tårna. Nu kommer de även fram till mig och är inte rädda för min gåbock som mannen byggt. De gör allt mycket lättare för mig. Jag kan byta riktning snabbare och tar mig fram mycket fortare än med kryckor. Eftersom jag inte har så starka armmuskler är det en bra hjälp.

Eftersom jag är van att få mycket frisk luft, är det jobbigt att sitta vid fönstret och titta ut när solen skiner. Men jag är glad att det börjar bli höst och inte vår.

Efter dessa två veckor har jag ont i armarna, mitt högra lår har fått ordentlig träning. Lärt mig sova på rygg. Värken i foten inte lika intensiv och försöker hålla mig till Alvedon istället för morfinet. Det har fungerat riktigt bra nu i slutet av denna vecka.

Ja det var två veckor det. Stygnen bort och naglarna blå, men nu är jag en bit på väg.