Dags för återblick nr.1

Såhär i slutet av året har jag börjat snegla bakåt och vill försöka knyta ihop hela resan vi gjort. Om man tittar på vår jordglob så har vi inte flyttat mer än ca 2 centimeter och det är ju ingenting jämfört med de som flyttat till till exempel Thailand. Men för de som inte flyttat alls eller endast bytt ort i Sverige är det ju kanske ett stort steg. Ett annat land och annan kultur. Vi funderade ju i flera år vad vi skulle göra när vårat arbetsliv var över. Att vi skulle flytta från byn var en sak som kändes viktig. Huset var för stort för oss två och efter 18 år kunde vi byn och det var dags för en förändring.

Vi behövde en ny utsikt och var trötta på vädret i Sverige. Under en av de varmaste somrarna lade vi ut huset för försäljning och efter flera visningar såldes det till ett pris som vi ville ha.

Vi slet som tokiga med att packa allt vi villa ha med oss till vårat nya hem. Mr J körde 19 släp med saker vi kastade till återvinningen. Vi sålde saker på blocket och gav bort möbler och tavlor. Så äntligen kunde vi se bilen med vårat bohag rulla iväg och vi hade en oviss framtid i husbilen som nu var det enda hem vi hade.

Mr J hade bokat plats på Sibbarp camping så efter att ha stannat till i Trelleborg för att skriva alla papper styrde vi kosan dit. Det var skönt att åka från byn efter att ha bott i husvagnen utanför huset i en vecka. Vi såg Öresundsbron varje dag och undrade när vi skulle kunna köra över den. Vi skulle flytta till Frankrike och Langedoc. Men var där hade vi ingen aning om då vi inte hade tittat på något hus. Därför var vi ivriga att komma iväg och börja leta. Vi slapp snö men inte regn under februari när vi stod i Sibbarp tre veckor. Så lång tid tog det att göra klart allt med bank och annat.

Men så äntligen kom vi iväg och efter två stopp var vi i norra Frankrike. Men vi hade lång väg kvar. Därför körde vi långa sträckor varje dag. Jag satt och letade campingar som skulle vara öppna under februari och hittade:

Motocrossbanan i Thibery. Där hade vi underhållning av alla åkare varje dag och kunde köpa färskt bröd. Vi ville ju ha el då det fortfarande var kyligt om nätterna så det blev en bra plats. Här hade vi nära att köra för att titta på hus. Men i början på Mars började andra ställplatser öppna och vi besämde oss för att köra till Vias plage.

Här nere bland palmerna och mullbärsträden stannade vi ända fram tills vi hittade vårat hus. Det blåste stormvindar och var sol. Vi såg havets olika färger och det var både roligt och jobbigt. Ovissheten var jobbigast innan vi hittat huset och fått klartecken att vårat bud godtogs. Det var ännu mer pappersjobb med bank och notarie. Nästan varje dag kom det ett mail att ett nytt papper skulle skrivas på eller en uppgift saknades.

En omtumlande tid tills vi hade det första mötet med notarien. Våren gick över till sommar och med den kom värmen och fler husbilar. Priset på platsen höjdes och sedan kom det nästan bara husvagnar och vi började fundera på att flytta någon annanstans. Var rätt trötta på blåsten också. Därför körde vi till nästa camping den 29:e maj.

I Capestang vid Canal du midi hittade vi en grön oas som drevs av mairen i byn. Här tänkte vi stanna tills det var dags för sista mötet med notarien och vi skulle få nycklarna. Min pappa blev dålig och kördes till sjukhus men fick återvända hem till sig. Sedan blev vår älskade Unkas riktigt dålig och vi körde till den veterinär som vi hittat. Det visade sig att urinblåsan spruckit och en tumör hade orsakat det. Så vi lät honom somna in dagen innan vi skulle till notarien och hämta nycklarna till huset.Unkas fick några fina veckor då han kunde ligga i skuggan utanför husbilen och det inte blåste. Men det gör så ont i hjärtat att han inte fick se trädgården och huset. Den 18:e juni flyttade vi in i huset och tömde husbilen. På förmiddagen kom sängen som vi beställt och jag kunde bädda för vår första natt här.

Allt var igenvuxet och huset ostädat så vi hade massor av jobb framför oss. Vilket nog var tur för annars hade vi gått omkring och sörjt hela dagarna. Det jobbet återkommer jag till en annan dag.

Afrikavärme

De varnar för att det är extrem värme på väg upp från Afrika. Än så länge är det bara varmt +28 så det står man ut med om man håller sig i skuggan. Inte tal om att försöka göra något åt trädgården mitt på dagen i alla fall. Vi håller oss inomhus.

Men det första vi gjorde idag var att köra in till veterinären i Bezieres och hämta Unkas aska. Vi är vana att få askan efter våra hundar i en pappkartong och blev väldigt förvånade när vi fick Unkas aska i en kopparbehållare. Hans namn står på utsidan och så fick vi ett papper som intygar att det är hans aska. Vi hade tänkt gräva ned askan i trädgården, men nu blev vi lite ställda och vet inte riktigt hur vi ska göra. Därför får urnan stå på en hylla vid öppna spisen så länge.

I morse när Mr J var och köpte frukostbröd, klingade det och en granntant stod vid grinden. Som tur var hade jag bytt från min flortunna drapering till en lång t-shirtklänning. Men utan trosor hastade jag ned till grinden och granntanten ville förklara dethär med soptunnor och tömning. Vi hade ställt vår utanför grinden men tydligen ska man dra den till en speciell plats på gatan. Tyvärr missade vi att få vår tunna med brännbart tömd denna gång, men den andra töms ikväll och de tömmer två gånger i veckan så vi får vara på alerten till nästa tömning. Vi har tyckt att tunnorna är väldigt små och med tömning två gånger i veckan ska det nog fungera.

Jag fick också instruktioner hur vi ska ställa husbilen. Två hjul på trottoaren och inte helt på gatan ska det vara. Vi som var så rädda för att blockera trottoaren så vi har haft den helt på gatan. Men, så ska den inte stå för det gör man inte här i Frankrike. Granntanten frågade om vi är semesterboende och när jag svarade att vi är residential, alltså fast boende året runt sken hon upp och log stort.

Lite stolt är jag att trots min knaggliga franska lyckades vi ha ett samtal, granntanten och jag. Med lite mer övning så blir det bättre. Tur att jag inte är rädd för att prata utan kör allt vad jag kan med de språkkunskaper jag har just nu.

Idag är det för övrigt en vecka sedan vi flyttade in här i huset. Just nu står Mr J ute i trädgården och spanar uppåt gatan. Han kanske ser efter vilka soptunnor grannarna har rullat ut? Vår tomt ligger ju ca två meter upp från gatan så vi har en fin utsikt . Sedan är den ju belägen på ett hörn vilket gör att vi har utsikt från tre håll i trädgården. Vi har fönster åt två håll och får därför fin genomströmning av luft i huset.

Allt detta ogräs är i stort sett borta nu och uppfarten är rensad från ogräs. Jag har fin utsikt från vardagsrummet mot vinfältet. Det återstår lite på hörnet och det kanske vi tar senare idag eller i morgon..

En sorgens dag

Unkas har under de senaste dagarna blivit så svullen i magen och börjat matvägra. Han har plötsligt fått svårt att hoppa upp på sängarna och att fokusera blicken.

Han har tappat i vikt och blivit rent mager. Igår morse åt han en del och jag blev så glad. Men sedan var han som avdomnad resten av dagen.

I morse ville han inte dricka vatten. När Mr J tog ut honom så strupplade han på trappan. Sedan lade han sig på gatan. Då bestämde vi oss för att köra till vår veterinär i Bezieres. De skulle ha öppet idag och därför packade vi ihop. Jag fick upp Unkas på en säng och där satt jag med honom hela vägen in.

Veterinären skulle ta prover på honom och vi skulle komma tillbaka vid fyra. Cancer ekade det i huvudet på mig. Det visade sig vara precis det och i gallblåsan. Två stora knölar, varav en spruckit och nu hade Unkas blod i hela magen.

Tio och ett halvt år fick vi äran att ha denna underbara hund i vårat liv. Nu är saknaden enorm. Jag har gråtit och gråtit.

Sista fotot på Unkas tog jag denna morgon och redan då kände jag att det var hans sista dag.

Vila i frid älskade Unkas och tack för att vi fick ha dig hos oss.

Vi flummar vidare

Sol och blå himmel, vad mer kan man önska sig? Jo, ett hus för oss kanske. I morgon är det dags att titta på hus nr 4 och nu hoppas vi på att det ska kännas rätt. Byn är rätt och planlösningen verkar rätt. Trädgård finns och även vinfält att se ut över. Som vanligt vill vi att det ska vara utvecklingsbart och är det bara det så….. Spännande som tidigare och vi är förväntansfulla.

Idag har vi gått lite längre rundor och Unkas fick doppa tassarna i medelhavet. Tyvärr sprang det en lös hund nere på stranden senare så vi kunde inte gå ner dit. Turbo får spel om hon ser en lös hund. Därför blev det inga bilder därifrån. Det får bli en annan dag. Men de fick ändå en fin tur.

Nu på kvällningen är det lite molnigt, men inte mulet och +15 ute så det börjar bli lite kyligt. Luckorna sängs och dörren också, efter att ha stått öppna hela dagen. Snart drar vi för och stänger värmen inne. Men solen går inte ned förrens om någon timme så det är ljust ute. Vi får mycket d-vitamin varje dag och det känns för vi sover så bra.

Eftersom jag inte kunde ta någon bild idag sätter jag in en bild sedan tidigare år. Tagen några mil härifrån I Gruissan plage.

Även då doppade Unkas tassarna i medelhavet. Gissa om han skrattade med hela ansiktet när han kom tillbaka. Jag lovar att fota en annan dag vid stranden.

Pratade även med pappa idag som var på ett strålande humör. Allt var bara bra där och han berättade vad han gjort och inte gjort. Det gör mig glad att han har det så bra och personalen är så underbara med honom. Han ska känna sig trygg och det gör han. Snart kanske de gör en bussresa ner till Smygehuk och tittar på havet. Men det måste nog bli lite varmare ute.

 

Trattlös idag

Nu är Unkas sår nästan helt läkt och har i princip gått ihop helt. Han ska ta sista tabletten i morgon. Så idag behöver han inte ha på sig tratten och han är så nöjd. Sover djupt och det verkar inte klia i såret heller. Vi får se hur det artar sig under dagen,men kanske sätter vi på salvan under natten och då måste han ha tratten.

Hundarna är överhuvudtaget trötta efter att fått stiga upp tidigt igår. Vi lade oss tidigt igår kväll och är utvilade. Nu tar vi det lugnt och väntar på att få mail från mäklaren om nästa gång vi ska titta på hus.

Hade veckans samtal med våra gamlingar igår och det är lite svårt för dem att förstå det vi säger. Pappa har även börjat få svårt att överhuvudtaget att prata. Han tycker inte att livet är särskilt roligt längre. Jag blir ledsen var gång vi pratar och så har det varit det senaste året. Hans förståelse vid samtal är väldigt dålig. Men jag vill ändå ha kontakt så jag försöker så länge det går.

Fick inte till någon bra bild men det är sidan med såret och det syns inte.

Tidig morgon

Jag tycker inte om att vakna till väckarklockan. Så när jag slavade under arbetets ok köpte jag en sådan som har ett ökande ljus, så man ska vakna till en soluppgång. Man kunde även sätta på ljud som fågelkvitter, porlande vatten,fiskmåsar eller alltihop på samma gång. Fågelkvittret lät som radiostörningar så den valde jag bort väldigt snabbt. Den porlande bäcken fick mig att flyga ur sängen, snubbla över sovande hundar och in på toaletten. man brukar ju behöva gå när man vaknar, men med den bäcken blev nöden akut. Ska tillägga att jag gärna vill sträcka på min lekamen och öppna ögonen långsamt när jag vaknar. Den signalen valdes också bort. Då var det bara måsarna kvar och att vakna till ett evigt tjatande och skränande gjorde mig inte gladare över att behöva stiga upp.

Därför fick min väckarklocka vara helt tyst och ljuset väcka mig. Men ärligt talat så blev jag inte ett dugg piggare av att vakna till det. Nu när jag inte måste vakna till någon bestämd tid, (endast i undantagsfall måste jag det), har klockan förpassats långt från vårat hus.

Men nu i denna värmebölja med strålande soluppgångar. Sådana har jag inte sett många i mitt liv. Däremot många solnedgångar. Har jag fått en ny väckarklocka i vår älskade Unkas. Var och varannan morgon vaknar jag av att solen lyser rakt i mina ögon som en superstark strålkastare. Unkas ligger gärna nedanför min säng, med huvudet på Kumas biabädd. Ibland har han huvudet bakom gardinen, vilket gör att det blir en glipa där rullgardinen inte täcker och solen har fritt fram mot min kudde. Unkas ligger i behagligt mörker och jag vaknar med ett ryck. Tur jag inte har så svårt att somna om, men det hade varit skönare att sova i ett sträck.

Men jag kan inte bli arg på pumpemannen som är så urbota snäll. Mitt hjärtegryn allt är glömt när jag väl fått frukost och duschat.

För övrigt så ska jag hälsa från Mr J också. Fråga mig inte varför. Han bara ville det.

Veterinären idag

Vi hade bokat tid för Unkas idag hos veterinären. Hans klor har blivit väldigt långa och något var inte riktigt bra kände vi. Därför var vi uppe tidigt i morse och Mr J körde iväg med vår pumpeman. Han skulle dit på fastande mage och då var det viktigt att ha en tidig tid. Turbo,Kuma och jag trynade en stund till efter att de åkt.

Det blev sövning för Unkas då två klor var fulla med vari pulpan. En smärre operation med andra ord. Men allt gick bra och när de kom hem var Unkas lätt vinglig. Han har sovit mest hela dagen och varit lite gnällig. Men nu har han ätit middag och fått i sig antibiotika. Pluttemannen då ligger ute på gräsmattan och sover.

Nu vill jag ha tillbaka Unkas i vanliga gängor. Tycker så synd om honom. Turbo och jag var ut på en egen långpromenad när de kom hem. Lilltösen behöver komma ut och få lite intryck. Vi fick en fin tur och hon var glad när hon kom hem. Ingen idé att försöka få med Kuma om inte alla skulle gå med. Han tvärvägrar.

Var till pappa på eftermiddagen och pratade en stund. Gick till matöppet och köpte lite frukt och ett par trisslotter till honom. Han trodde att det var midsommarafton idag och jag lyckades övertala honom, med hjälp av almanackan att det var på fredag. Inte så lätt när man är över nittio år gammal.

I morgon är det trädgårdsarbete för oss. Dags att se till alla rabatter och piffa till allt inför fotografering. Vi vill ha några fina bilder på vårat hem. Så vi anlitar ett proffs så vi har det bästa av det bästa.

 

Fortfarande regn

Vi har tydligen hamnat i ett evigt regnväder här nere i skåne. Dessutom har Unkas varit dålig i magen. Igår trodde vi att han var bra igen efter ett dygns fasta. Han åt bra och sov hela natten. Men igår kväll spydde han igen och nu kör vi diet ännu en dag. Han ville inte äta ris i morse och drack bara lite vatten. Nu har han ätit pyttelite och det får vara bra där. Bäst att låta magen vila ett tag.

Det blir en sovdag för honom, mellan alla promenaderna i regnet. För visst regnar det ute. Mr J utropade att det snöade när vi steg upp, men det ändrade sig snabbt. Vi har verkligen haft stor användning för våra regnjackor denna vinter. De riktigt varma vinterjackorna hänger fint i klädkammaren och de får gärna stanna där. Men som vanligt får vi väl en snösmocka nu när vi längtar efter våren.

Några foton har jag inte tagit då någon inspiration inte finns i detta väder. Det känns nästan som att jag hukar ned huvudet och bara kör på för att någon gång hamna i en vårdag. Igår körde Mr J och köpte an avfuktare då Madame har våta mattor på golven. Det är så fuktigt hela tiden att bilen inte hinner torka upp nu när vi kör så lite. Vi får kanske ställa in den i Mackan också efteråt.

Överallt är staket, stenplattor och husgavlar gröna av fukt. Högtryckstvätten kommer att få arbeta denna vår. Jag är glad att vi varken har trästaket eller trähus.

För övrigt ska vi börja med sjätte året i vår serie om Vita huset. Ha en fin fredag och helg alla läsare av denna blogg.

Novembergrått

Typiskt skånskt novemberväder idag och vi sitter inne och myser mellan hundpromenaderna. Dimman låg tät i morse och nu sveper den in igen. Allt är vått och fuktigt ute. Hundarna leker inne och sover om vartannat. Det är mest som att vi sitter och väntar på att solen ska komma fram igen. Men så starkt den lyser när den väl tittar fram. Jag får riktigt ont i ögonen. Men det finns ju solglasögon.

Igår var Mr J och jag på en liten utflykt till Trelleborg. Jag skulle på ett möte, som förövrigt inte gav särskilt mycket och därför avslutade jag det rätt snart. Mr J passade på att göra en del inköp. Sedan slog vi på stort och åt lunch ute. Det blev två tio-kronors ostburgare var, som vi åt på väg hem. Hundarna väntade och ville ut på sin eftermiddagstur. Vi lever för hundarna och deras behov är prio ett. Därför går restaurangbesök bort. Vill vi äta något gott klarar Mr J att laga det i le cousine a la maison.

Jag hade mitt vanliga veckohandlande till pappa att göra, så därför var jag ute och traskade en hel del igår. Idag har vi bara haft oss själva att tänka på och varit ute med hundarna. Nu blir det lite egentid i biblioteket, med doftljus och en stunds läsning. Tycker att vi kurat skymning mest hela dagen idag. Men november är snart slut och kanske blir det finare i december. Man kan ju alltid hoppas.

Jag höll Unkas idag för min högra hand är lite ansträngd. En svart katt fick Turbo att gå bananas igår, eftersom den ville gå till attack när vi skulle passera den. Det var rätt svettigt att hålla tösen som antog kattens utmaning.

Jag bestämmer

Från och med för några timmar sedan är det jag som bestämmer. Ska förklara lite vad jag menar och varför. Unkas fick ju i sig en väldigt hård leverbit. Där ska jag ta på mig skulden att den var hård. Var i en av våra affärer i onsdags och såg en påse med leverbitar som det stod kort datum på. Hundarna fick var sin bit och allt var frid och fröjd. I torsdags fick de nya bitar och snäll som jag är gav jag Unkas den största. Det var bara det att den inte var stor nog för honom. Han svalde den hel.

Senare på kvällen kräktes han först all mat han ätit och sedan leverbiten. Sista gången kom det galla och lite blod. Leverbiten hade orsakat ett sår i tjocktarmen. Den kvällen hade vi inte någon glad Unkas och natten var jobbig för honom. Den var jobbig för Mr J som tog på sig att gå ut med en hund som nu hade diarré. I fredags var det lite bättre och dagen lugnare. Men Unkas lunkade bara runt med oss då vi gick ute. Jag lyckades truga i honom pytte lite ris och det nöjde jag mig med. Natten blev i princip som den förra och Mr J tog ut Unkas ett par gånger.

Idag på morgonen var Unkas jätteglad och mer som sitt vanliga jag. Han åt en liten skål med ris efter vår promenad. Sedan sov han lite och ute hade han diarré, vilket inte var så konstigt. Jag hade läst i vår hundläkarbok att om hundar kräks eller har diarré så kan man ge en blandning av bikarbonat, druvsocker och salt. Inte något vår store lufs gillade. På morgonen gav jag med Mr J:s hjälp en dos med spruta och det fungerade bra. På dagen efter att han sovit ville Mr J att vi skulle ge honom en dos till, vilket jag inte ville då Unkas dricker vatten och jag var rädd att han skulle kräkas upp allt ris han fått tidigare. Tyvärr, gav jag med mig och gav Unkas dosen. Det resulterade i att han efter ett tag kräktes upp hela maginnehållet och sedan galla.

Stackars lille gubben. Jag vet hur ont det gör i halsen efter att ha kräkts och nu saglade Unkas för att det gjorde så ont. Inte fick han ro heller. Tillslut satt jag på mattan i burspråket och tryckte i en risboll i hans mun. Den var inte stor utan mer som en liten stenkula, som vi brukade spela med när jag var liten. Sedan strök jag honom över huvudet sakta och han slutade sagla. Jag hade två andra hundar som var väldigt hungriga och därför fick Mr J sätta sig vid sjuklingen och fortsätta stryka och lugna honom. Tillslut somnade han och nu får vi börja om från början. Han ska få pyttelite ris och det får jag fortsätta med varje timme.

Därför är det jag som bestämmer angående vår sjukling.