Livet har fört mig till den punkt då det är jag som tar hand om min förälder. Där hamnar man alltid till sist. Det började nog redan för tolv år sedan då mamma dog. En sörjande pappa behövde tröst och hjälp med en del praktiska saker. Ny lägenhet och iordningställande av den. Nya vänner och bridgeklubb. Allt flöt på och pappa var nöjd.
En hjärtinfarkt och pendla till sjukhuset ett tag. En pappa som plötsligt var ängslig för att gå ut. Men med lite övertalning gick han kortare promenader. Men inte ofta. Jag började göra de större inköpen på fredagarna så att han slapp bära alla tunga saker. Musklerna i benen, som tidigare varit starka efter många år vid järnvägen, bar inte lika bra längre. En käpp blev ett stöd på vägen.
Så en morgon ringde det och pappa stönade hjälp. Han hade halkat inomhus och brutit lårbenshalsen. Pendling till sjukhus igen och vid hemkomst utredning om vilken hjälp han måste ha. En rullator införskaffades, höjning av säng,stolar och toalett ordnades. Hemstädning varannan vecka. Det var då jag tog över lottoinlämning och dagens dubbel var onsdag. Trappen till tobak blev för svår att ta sig upp på.
Sedan har det blivit mer och mer han behövt hjälp med. Idag har vi en rullstol för längre turer till vårdcentral mm. Inomhus stöder han sig på rullatorn. Vi duschar var fredag och varannan byter jag lakanen i hans säng. Tvätten tar jag hem till mig och gör rent. Posten går jag förbi och lämnar antingen via fönstret eller på vintern genom dörren. Pappa fyller nittio år i december och nu är det mig han lutar sig mot.
Min idé är att införa vård av äldre förälder VÄF. Precis som att man vabbar när barnen är små. Det tar mycket tid från ens egen familj och är ju något man vill göra. Hjälpa den eller de som gjort det för mig när jag behövde det. När man inte har den tid det tar att hjälpa sina föräldrar mår man skit. Ska verkligen okända människor behöva göra det? Nej, inför väf genast och många arbetslösa i medelåldern som ändå aldrig får något arbete, kan göra något för dem de älskar mest i världen.