Vattenskidor passar bäst idag

Det har regnat precis hela dagen och det är tur att vi har med oss flera gamla badlakan. För vi har torkat tassar så ryggen värker. När vi väl lämnar detta land ska de kastas bort. Vi hade räknat med att det kunde bli såhär. Men hundarna fick en rejäl runda idag innan det började vräka ner.

Nya lakan har Mr J varit och köpt till våra föräldrar, som ska få ett besök i morgon. Tror vi tänkt på allt som har med dem att göra nu. De bör inte sakna något. Vi har även ett besök hos veterinären att göra. Turbo och Unkas ska få en översyn och sin vaccin. Kuma har redan varit där så han slipper.

Jag har börjat titta i windy appen hur vädret ser ut. Planerar att köra i västra Tyskland då det är mildare där och så även på natten. Men närmare planering ska vi göra under helgen. Det ska bli roligt. Sedan gäller det att hitta campingar eller ställplatser som är öppna. Vi vill gärna ha el såhär års. Så snart är vilotiden över. Mr J har mailat husmäklaren att vi snart kommer. Hoppas att vi är nere efter den tjugonde februari, men vi stressar inte.

Annonser

Vacker höstdag

Inga måsten idag mer än rengöring av golven. Det är vått i gräset varje morgon nu och med tre hundar blir det smutsigt efter en vecka. Solen värmer och det är +15 nu på dagen så vi blev varma på vår hundpromenad. Turbo är i sitt löp och väldigt kelig. Tror hon haft pms då hon haft ett jobbigt humör ett tag. Nu verkar det lägga sig och hon blivit mer av sitt vanliga jag.

Jag tycker hösten alltid är lite sorglig och efter att ha varit hos pappa igår är jag lite nere. Det är jobbigt att se hur han tacklar av mer för varje vecka. Han tar det hela med jämnmod som vanligt, men verkar tycka att slutet närmar sig. Det kanske är så att när man snart är 93 år, så har man allt bakom sig och tycker att det får räcka. Han frågar vad jag vill ha av de saker som finns kvar och jag blir bara så nedstämd efteråt. 

På bara en vecka har alla träd börjat skifta färg och löven falla. Vi har snart inga band alls kvar här i byn, då farmor knappt kan prata längre. Hon hittar inte orden och Mr J blir precis lika nedstämd då han varit hos henne, som jag blir efter besöken hos pappa. Våra föräldrar är på väg bort från oss och det enda vi kan göra är att acceptera det.

Men nu ska jag inte grotta mig i deppigheten, utan leva i nuet och pussa på min Mr J och hundarna. Vi har många fina dagar framför oss och en spännande framtid. Allting förändras precis som naturen gör det och efter hösten och vintern kommer våren igen.

Midsommarafton

Dagen började med mycket moln men med värme så våra promenader blev riktigt trevliga. Vi gick förbi pappas fönster och han vinkade till oss. Sedan gick vi hem och mannen klippte gräsmattan. Jag dammtorkade hela huset och plötsligt var det dags att packa korgen.

Nu har vi haft kaffe,tårta och en liten whisky tillsammans med farmor och pappa. Vi var hos pappa ett par timmar och det var riktigt roligt. Pappa tyckte att det var roligt att vi hade med oss hundarna och han älskar Unkas. De är bundisar nu. När vi satt där kom en riktig regnskur och efter den passade vi på att traska hem. Det duggade och sedan kom det mer regn. Tur vi inte planerat något jippo ikväll. En granne hade gjort det och de försvann inomhus väldigt snabbt.

Nu vilar mannen och jag sitter vid datorn och roar mig en stund. Snart sill och nypotatis.

Han gick för långt

Alla föräldrar borde ta ett allvarligt snack med sina telningar om hur och när de ska använda sina mobiler. Men tyvärr är det väl så att de unga tar efter sina föräldrar.

Jag var ute i byn med Unkas och gick. Vi mötte fler barn som var på väg hem från skolan och rakt mot mig kommer en pojke på elva/tolv år. Han var helt upptagen av sin mobil och tittade inte upp en sekund. Eftersom vi gick på en gata utan trottoar, hade jag Unkas på min vänstra sida och vi gick på vänster sida av vägen. Pojken kom alltså gående på höger sida. Inga trafikregler i det huvudet inte. Jag fortsatte på min sida och pojken kom rakt på mig. Han tittade upp och jag påpekade att ett steg till och jag ansvarar inte för vad hunden gör om jag blir attackerad. Pojken tittade på mig som jag slagit till honom och troligtvis fattade han inte att det var han som skulle väja.

Vi gick vidare och det var en helt underbart solig dag precis efter invigningen av utomhusbadet. Många barn skyndade hem för att hämta sina badkläder och sedan ta sig till badet. Det är så roligt att de fått ett bad nu och att det blev en succé. På cykelbanan nära hemmet kommer en pojken cyklande, med huvudet i en väldig konstig vinkel. Han var ungeför tio år gammal, vilket är en gissning från min sida då barnen i byn får tillåtelse att cykla till och från skolan i den åldern. Storleken på pojken verkade vara tio år. Cykeln vinglade från ena sidan till den andra när pojken trampade på i rätt hög fart. När han var framme vid oss gjorde jag mig beredd på att hålla ut armen om han skulle vingla åt vårat håll vid passeringen. Som tur var tittade han upp när han precis skulle passera och vad ser jag? Pojken höll i en mobil och höll på att texta något meddelande under tiden han cyklade!

Samma morgon hade lokalnyheterna ett reportage om hur cyklister fipplade med mobilen när de cyklade. Hur farligt det är när uppmärksamheten inte är där den borde vara. Så kommer ett barn som precis fått tillåtelse att använda cykeln för att ta sig runt i byn, med en mobil i ena handen och all uppmärksamhet riktad mot den. Det är skrämmande.

Men som sagt barnen gör precis som sina föräldrar och är väl vana med att de gått med näsan i mobilen, redan från barnvagnsåldern. Något som retar mig var gång jag ser det. De unga vuxna lever sina liv genom mobilen och kunde lika gärna bo på Antarktis eller Sahara, bara det fanns mobil täckning.

Jag njuter varje dag av naturen, fåglarna, de lekande grodorna och växternas alla färger. Har man hund så lever man verkligen med årstidernas växlingar, Såvida man inte har näsan i en mobil eller hörlurar som stänger ute alla naturliga ljud.

wpid-wp-1434988024808.jpeg

Oj, molnigt idag

image

Lite konstigt att inte solen visat sig idag. Det är varmt trots det.

Jag har inga speciella planer idag, mer än att bara existera. Just ja, pappa behöver mjölk och lite annat smått och gott. Alltså ska jag till en av byns affärer.
Jag funderade över tiden som gått sedan vi flyttade hit. Att alla blivit äldre och beroende av hjälp på olika sätt. För oss är det inte självklart längre att ha tre hundar. För pappa är det inte möjligt att traska ner till dagverksamheten. Han är rädd att ramla.
För farmor är det enda som gäller hjälp flera gånger om dagen.

Därför gäller det att ta vara på varje minut av livet. Vara glada att vi kan ha två hundar.
Hjälpa där vi kan göra det och överse med diverse tokigheter våra föräldrar säger eller gör.
Igår fick jag göra en insats hos pappa. För mig är det självklart att inte lägga en äppelhalva på bänken när det är varmt ute. En myrkoloni hade kalas på äpplet. Då kastar han det i soppåsen. Kalaset fortsätter där och nu finns det mer festmat.
Jag lyckades isolera festsällskapet och förpassade påsen i soprummet. Efter min förmaning, konstaterar pappa att de djäklarna bits ju också.

Mannen ringde sin mamma, alias farmor som vi kallar henne. Hon var upprörd och ville flytta från det tillfälliga boendet. Mannen frågade vad som stod på? Farmors trosor var stulna och hon visste nog att det var gubbarna som gick in i hennes rum och tog dem. Det gick inte att övertyga henne om att en karl inte kunde ha hennes trosor. Hon visste minsann att när gubbarna kissade på sig stal de hennes trosor. Så nu har hon inga kvar att ha på sig.

Man kan skratta åt tokigheterna, men samtidigt är det tragiskt. Det blir inte bättre utan sämre med dem hela tiden.

Det grönskar

image

Allt regn har gjort att alla växter fått en intensiv färg. Det som är grönt riktigt sticker i ögonen.
Nu ska det bli varmare igen och då frodas pollen i växterna. Bara att preparera sig.

Men gott folk det är fredag och i morgon sista april. Jag var lite nyfiken på hur vädret varit denna helg, några år tillbaka. Faktiskt ingen större skillnad mot detta år. Det blåser, är frost i gräset, regnar och solen skiner om vartannat. Skönt att veta att allt är som det ska.
Vi firar inte speciellt att april är över och den riktiga vårmånaden börjar. Men visst är det härligt?

Synd bara att det går så fort nuförtiden. För det gör den ju äldre man blir. Det känns i alla fall så. Först går man och längtar efter vår och sommar, äntligen börjar den och svisch så är det höst. Sedan börjar längtan och väntan igen. Åren går och man blir äldre. Det märks allra mest på föräldrarna som blir mer och mer beroende av oss. En efter en dör de bort från oss.
Snart är det vi som är längst ut på tråden. Vi som kommer att behöva hjälp.
Så ta vara på varje minut av livet och sluta aldrig att längta.

Plats på scen

Nytt år och nya kapitel att skriva i levnadsberättelsen. Många summerar det gångna året, men jag föredrar att se framåt. Det var ju varken några berg eller dalar som vi inte klarade av att besegra. Våra gamla föräldrar hänger med in på det nya året och det är roligt.

Kylan håller i sig, likaså blåsten som känns som ispiggar på kinderna. Vi har gått vår långpromenad efter att ha haft en skön sovmorgon. Det verkar vara jobbigt för dem att vi båda är hemma. Två människor att hålla koll på istället för bara en. Jag har varit hos pappa med lite varor som han ville ha. En dusch och nya kläder , så han känner sig fräsch.

Nu håller vi siktet inställt på det nya året och jag hoppas det ska medföra många positiva händelser.

plats på scen

 

En kvinna som heter Ulla

I dagarna hade en helt suverän film premiär, ”En man som heter Ove”. Jag ska se den för boken är kanon. Men det finns faktiskt en kvinnlig motsvarighet och jag kallar henne Ulla. Tror alla människor har en Ove eller Ulla i sig vid vissa tillfällen.

Jag har det i alla fall, som när jag ser unga mammor med mobiltelefoner i örat och ett barn i handen, eller i barnvagnen. Då är jag väldigt nära att ryta till och ta deras mobil, stampa på den och läsa lusen av dem. Men än så länge har jag endast glott ilsket och suckat. Eller när jag passerar ett av dagisarna i byn och ungarna skriker vad heter du och vad heter dina hundar? Ett tag drog jag till med fantasinamn eftersom de egentligen inte bryr sig om vad jag svarar. Sedan svarade jag skit i det du, men kom på att det inte är speciellt pedagogiskt. Nu låtsas jag inte höra och läs och häpna, hörde en unge säga att den tanten aldrig svarar. Nu har skrikandet slutat. De har alltså skrikit på djävulskap, men kloka Ulla har satt stopp för det.

Vid just detta dagis finns en icke parkering med skylt som säger att man inte ens får stanna. Där parkerar föräldrarna sina bilar när de hämtar/lämnar barnen. Då vaknar Ulla i mig och jag är nära att ta fram mobilen, knäppa ett kort och skicka till polisen. Gissa om jag får kämpa med min inneboende Ulla då. Någon gång har jag yttrat något om att någon måste fått körkortet på posten eller om de inte lär ut trafikmärken nuförtiden på körskolorna.

Sedan är det hemma och mannen som glömmer ditten och datten. Ulla har dykt upp en del där ja. Men hon har fått ge sig därför att mannen lider av ånk och det kan man inte göra något åt. Så Ulla är portförbjuden hemma, men gissa om hon försöker ta sig in ibland.

Om alla rannsakar sig så ska ni se att det finns en Ulla/Ove någonstans därinne som kommer fram vid vissa tillfällen.

who cares

Jag är där nu

Livet har fört mig till den punkt då det är jag som tar hand om min förälder. Där hamnar man alltid till sist. Det började nog redan för tolv år sedan då mamma dog. En sörjande pappa behövde tröst och hjälp med en del praktiska saker. Ny lägenhet och iordningställande av den. Nya vänner och bridgeklubb. Allt flöt på och pappa var nöjd.

En hjärtinfarkt och pendla till sjukhuset ett tag. En pappa som plötsligt var ängslig för att gå ut. Men med lite övertalning gick han kortare promenader. Men inte ofta. Jag började göra de större inköpen på fredagarna så att han slapp bära alla tunga saker. Musklerna i benen, som tidigare varit starka efter många år vid järnvägen, bar inte lika bra längre. En käpp blev ett stöd på vägen.

Så en morgon ringde det och pappa stönade hjälp. Han hade halkat inomhus och brutit lårbenshalsen. Pendling till sjukhus igen och vid hemkomst utredning om vilken hjälp han måste ha. En rullator införskaffades, höjning av säng,stolar och toalett ordnades. Hemstädning varannan vecka. Det var då jag tog över lottoinlämning och dagens dubbel var onsdag. Trappen till tobak blev för svår att ta sig upp på.

Sedan har det blivit mer och mer han behövt hjälp med. Idag har vi en rullstol för längre turer till vårdcentral mm. Inomhus stöder han sig på rullatorn. Vi duschar var fredag och varannan byter jag lakanen i hans säng. Tvätten tar jag hem till mig och gör rent. Posten går jag förbi och lämnar antingen via fönstret eller på vintern genom dörren. Pappa fyller nittio år i december och nu är det mig han lutar sig mot.

Min idé är att införa vård av äldre förälder VÄF. Precis som att man vabbar när barnen är små. Det tar mycket tid från ens egen familj och är ju något man vill göra. Hjälpa den eller de som gjort det för mig när jag behövde det. När man inte har den tid det tar att hjälpa sina föräldrar mår man skit. Ska verkligen okända människor behöva göra det? Nej, inför väf genast och många arbetslösa i medelåldern som ändå aldrig får något arbete, kan göra något för dem de älskar mest i världen.

Att vara barn till gamla föräldrar

Något man aldrig tänker på när man är yngre är hur det blir vid vuxen ålder. Samtidigt som man själv blir äldre, blir även föräldrarna det. Då kunde jag gå till min mamma för att få råd och hjälp med olika saker. Något som var självklart tyckte jag då. Vissa råd följde jag och andra glömde jag bort. Så är det väl alltid.

Med tiden stod jag på egna ben och då bestod oftast hjälpen av råd och den praktiska hjälpen behövdes inte så mycket. Jag lånade mina föräldrars bil för att åka till studiestaden Uppsala. Det sista året bodde jag mer hemma än på studieorten. Jag var redo att ge mig ut i arbetslivet och hade fast sällskap som redan arbetade. Vid mina olika flyttar fick jag hjälp med att bära och sedan installera mig i lägenheter. Sista gången jag flyttade klarade jag mig helt själv och med föräldrar som blivit äldre ville jag inte heller be om hjälp.

Idag är rollerna omvända. Jag kör min pappa till olika instanser för undersökningar och annat. Ordnar hans räkningar och handlar mat varje vecka. Senaste veckan har jag även börjat se till att han sköter sin hygien. Med åren har det blivit nödvändigt att hjälpa honom mer och mer. Nu är det han som ber mig om råd och praktisk hjälp.

Allt detta funderade jag aldrig på när jag var yngre. Att en dag skulle det bli jag som hjälpte istället för att bli hjälpt. Men jag ser det inte som en börda trots att det tar en hel del av min tid. Det är en naturlig del av hur livet är. Istället ser jag det som en gåva att få vara en del av de sista åren i hans liv. Vi har nog aldrig varit så nära varandra som vi är idag. Han får ta min tid i anspråk.

heart-light-milford_3747_990x742