Igår kändes det tungt och vi åt bara en enkel sallad till middag. Det blev en hel del som Unkas fick äta upp. Blev lite för bra för honom då han bajjat inne i natt. Vårat fel så det var bara att torka upp och göra rent. Vi har beställt en mattvättmaskin och när den kommer ska alla mattor få en rengöring. Eftersom Ronja hade ett sår i magen efter bölden hon bet bort, så är det säkert en hel del fläckar som inte syns. Vi hade tänkt länge på att köpa en sådan och att det blev just nu när hon somnat in, var bara en slump. Så säger jag som inte tror på slumpen.

Magvärken kom lite senare i morse efter att jag stigit upp. Jag försöker hålla mig sysselsatt med våra två hundar så att tankarna inte ska ta över direkt. Tyvärr har jag fått ischias och har förbaskat ont i vänster sida. Fick nog det efter natten på golvet bredvid Ronja och det tar jag gärna. Går ju över så småningom.

Vi var förberedda på att hon skulle gå bort, eftersom hon var tretton år vilket är en väldigt hög ålder för en stor hund. Räknar man i människoår så blir det: 98 år och det är en aktningsvärd ålder. Men hur mentalt man än förbereder sig så kommer slutet alltid som en chock. För det är ju så att man tänker, javisst ska hon dö, men det blir sedan. Inte idag eller i morgon. Hela tiden skjuter man det framför sig och kan inte tänka sig att det kan bli nu. Plötsligt en dag är tiden inne och då är det precis som att man inte vill inse det. Det var ju inte nu. Hon skulle ju få åka med några vändor i nya husbilen. Ändå hade jag känt på mig att resan förra sommaren skulle bli den sista för henne.

Förnekelse att tiden var inne. Att känslomässigt ta till sig det faktum att vara där är enormt jobbigt och svårt. Det är det jag försöker bearbeta just nu. För det är som en stor käftsmäll, där man blivit bedövad och bara vill gråta. Mina tankar går till de andra hundarna jag haft som också gått bort och smärtan från de gångerna bubblar upp. Det blir inte lättare för varje gång. Men jag skulle aldrig vilja vara utan resan tills dessa underbara hundar lämnat mig. Minnen från alla fina stunder och den kärlek de gett, kommer aldrig att försvinna. Så jag tillåter mig att gråta en skvätt då och då, tills jag kan glädja mig över att ha fått ha Ronja i mitt liv.