Fem dagar kvar

Solen värmer våra sinnen och kroppar idag. En svag vind gör att vi får svalka inne. Idag har vi betalat husförsäkringen och lyckades faktiskt skriva ut försäkringspappren. Vi har fått kläm på hur vår trådlösa skrivare fungerar och det känns bra. Vi hann ju inte riktigt lära oss allt om den innan det var dags att lämna gamla huset.

Turbo löper och sköter sig riktigt bra. Hon har blivit duktig på att hålla sig ren och därmed har hon blivit mycket lugnare. Kuma är inte ett dugg intresserad och det är bra. Hundarna äter bra och nu kan vi låta tiden läka våra hjärtan. Livet går vidare.

Vi har märkt att var gång en flockmedlem försvunnit, så har dynamiken förändrats bland hundarna. Likaså när någon ny kommit till flocken. Det ska bli intressant att se hur det blir nu. Jag hoppas att Kuma och Turbo ska komma närmare varandra för pojkarna har tyckt att hon varit lite jobbig. Turbo är ju sex år yngre än de båda var. Nu kanske hon tyr sig till Kuma och han tar till sig henne. Kuma och Unkas blev väldigt tajta då Nellie försvann.

Vi har också bestämt oss för att ha dessa två nu. Ett nytt liv i huset väntar och både de och vi måste boa in oss. Hitta rutiner och ett vardagsliv. Sedan tycker inte jag att det är rätt mot Kuma att ta in någon ny hund när han är så gammal. Han ska få ett lugnt liv utan för mycket stimmande. Men nästa hund blir en stor hund. För vi ska ha en stor och en mindre i vårat hem. Hundar ska vi ha så länge vi kan.

Annonser

Lata dagar i Capestang

Inte mycket mer att göra när det är +27 i skuggan.

Jag gick bort och diskade vid utedisken, för det går inte att vara inomhus. Mr J och hundarna stannade i skuggan av markisen. Idag blir det inte några långa promenader för någon av oss.

Jag har gjort mitt jobb för idag. Det blir en dusch senare.

Men först bara avkoppling utomhus.

Städdag

Vi vaknade av att någon knappade på sin mobil utanför husbilen. Ni vet det där ljudet då någon knappar in ett nummer för att ringa, som det var på tidiga mobiler. På alla nyare mobiler kan man ju slå av alla ljud om man vill. Innan vi kom på varifrån ljudet kom kändes det lite kusligt. Men så mindes Mr J att en av trädgårdsgubbarna hade en gammal mobil och de höll på en bit från oss. Det var säkert denne gubbe som gått förbi vår husbil och då knappat på mobilen.

Vi steg upp och har städat husbilen hela förmiddagen. Med tre hundar och så litet utrymme behövs det rengöring var och varannan dag. Nu fäller inte hundarna så mycket och det är inte lika jobbigt som det var för några veckor sedan. Men vi har ju två som är väldigt pälsfagra och de släpper lite hela tiden. Det märks mest när vi har varit ute och kört en dag. Men nu är det rent och fint igen ett tag.

Vädret håller i sig och vi har alla luckor och dörren öppen. Det är skönt när vi kan ha det så.

Såg första semifinalen i Eurovision igår på Svt-play och det var inte många låtar som var ett uns av bra. Estlands var ju bra, men ändå lite för mycket stulet från Swedish housemafia och Avicii. Men den var ändå något man kunde lyssna på. Fick även ett smakprov på tre av the five och frankrikes låt. Svårt att säga om den är bra eller dålig när man inte hörde hela. I morgon ska vi se den andra semin då Sverige är med.

Ja, här rullar dagarna vidare för oss i lugn takt. Med tre hundar är det inte svårt att få tiden att gå. De behöver både rastningar och annat mest hela tiden. Nu hoppas vi att husköpet också ska avslutas så vi kan få focus på andra saker. Min yoga har blivit eftersatt då utrymmet är för litet för alla rörelser. Jag saknar att få börja dagen med en stunds yoga. Min egentid på dagen.

Det ekar inomhus

Idag körde Mr J ännu ett lass till återvinningen och där var några möbler som vi inte vill ha kvar. Därför börjar det eka tomt i de flesta rummen. Växter borta, smålampor borta och alla prydnadssaker. Detta är inte mitt hem längre och så ska det väl kännas när man skalar bort allt som är oss. Nu ska det bli skönt att boa in sig i Mackan, som verkligen är oss. Vi längtar båda två efter att få stänga dörren till huset och köra mot framtiden.

Isen ligger på våra gator och det är ett vågspel att ge sig ut och gå. Så det gör vi inte dessa dagar, utan tillbringar tiden i trädgården med hundarna. De tycker att det är lika roligt som att vara ute och gå. För övrigt är det inte många som är ute och går nu. Dessa skånska vintrar är inte roliga. Bara is överallt då det töar på dagarna och fryser på under natten.

Nu har vi fyra dagar kvar i huset som snart bara är ett skal. Skönt att vårat jobb snart är klart, för det tär på både humöret och kroppen. Kanske fyra lådor kvar med det sista och de måste vänta tills på lördag/söndag.

 

 

Hemester

Vi kör en vecka till. Detta år har vi tillbringat hela sommaren hemma, förutom en vecka på Öland. Det var behövligt då vi kände att det var dags att stanna upp lite.

Långa sovmorgnar har vi fått och hundarna har uppskattat lugnet. Värmen har ju också inneburit att tempot inte varit så högt.

Nu har vi fått två dagar med mer normal temperatur och kunnat gå långrundan var morgon. Tydligen ska värmen komma tillbaka och det gäller att passa på. Asfalten blir ju så varm och vi vill inte utsätta hundarna för det.

Turbo har börjat bli riktigt fin till sättet. Hon har lugnat ner sig och blivit så kelen. Men vi har erfarit att det tar ett år tills en omplacering funnit sin plats i flocken. När hon kom till oss kunde vi inte röra hennes tassar. Nu får vi röra henne överallt och hon älskar när jag kliar henne mellan tårna.

Därför har det varit bra att vi inte åkt omkring så mycket detta år. I husbilen är hon kolugn och älskar att titta ut genom fönstret när vi kör. Därför behöver hon inte någon träning där. Hon går fint i kopplet nu och klarar hundmöten bra.

Nu njuter vi av att bara vara hemma.

Lite regn idag

Verkligen lite i ordets rätta bemärkelse. Men blommorna blev glada för det lilla. Vi förgås nästan av den fuktiga luften 80% är lite väl häftigt.

Två som hittat bästa stället är Unkas och Turbo. I skuggan och där det kan komma en vindpust. De ligger där hela dagarna och är endast inne för att dricka vatten.

Sedan blir de så trötta och sover hela kvällen och natten.

Vi sover väl sådär i värmen, men det går ju faktiskt bra att ta en tupplur om man har lust.

Vi var ute en sväng med husbilen och lagade en baklykta. Hundarna tyckte att det var roligt. AC i bilen gör att de mår bra. De somnade nästan direkt.

Väl hemma igen blev det ett glas rose och Mr J somnade. Det var vår dag det.

Födelsedagsfirande

Svärmor alias Farmor fyllde 93 år igår och Mr J hade köpt tre tårtor som hon kunde bjuda på. Han var där och grattade, medans jag var hemma med en groggy Kuma som fått en klo bortopererad. Det var ju så olyckligt att han bröt den då snön blev hård. Kan meddela att idag mår han bra och verkar inte alls ha ont längre. I alla fall klagade farmor på att tårtorna inte räckte till för att de var för små.

Jag var hos pappa som bor på samma äldreboende och han var glad och klappade sig på magen. ”Vi fick tårta idag också”,förkunnade han med ett leende. Hm, jag frågade personalen och visst en tårta blev över från igår så de fick den idag. Vår kära dam hade fått allt om bakfoten. Tyvärr är hon på väg in i dimman mer och mer nu. Nåväl alla andra var jätteglada över att få kalasa i två dagar.

Läkaren och syster var hos pappa idag och jag är verkligen glad över att han fick plats på just detta äldreboendet. Personalen är helt underbara och pappa trivs. Jag känner mig trygg nu när han får sådan fin omvårdnad.

Mycket idag

Skönt med lite sovmorgon då Mr J hade en hektisk dag. Han körde in till Malmö nästan direkt efter frukost. Inget hundarna direkt tyckte var roligt.

Jag körde min yoga och satte mig i biblioteket. Sedan kom Mr J hem och då var vi tvungna att gå långrundan med hundarna. Snabb gång var det som gällde. För sedan skulle Mr J till vårdcentralen för att lägga om fingret. När han kom därifrån körde han ett lass till tippen.

Vi var rätt trötta efter det och hundarna var nöjda.

Ett tuggben smakar gott.

Just nu känns det inte som att vi hade sovmorgon idag. Vissa dagar är bara så.

Hösten

På fem dagar har hösten smugit sig in i trädgården. Bladen faller och blir gula i bigarråträdet. Men det är alltid först av alla träd och buskar. Mina rosor blommar fortfarande.

Men det är snart slut på sommaren och hösten börjar.

Jag är fortfarande krispig i huvudet och vrider jag på huvudet är det som flera stillbilder innan jag ser riktigt klart. Lite obehagligt men tänker jag på att röra huvudet långsamt går det bra. Fast när jag sitter ner försöker jag provocera en del. Sjukgymnasten visade mig några rörelser som kan skynda på processen.

Idag ska jag prova på att skriva en stund.

Torsdagens status

I södra Sverige fortsätter sommaren och jag är både glad och ledsen för det. Glad att hundarna kan gå in och ut som de vill hela dagarna, ledsen för att jag inte kan göra det. Ofta går mina tankar tillbaka på våren och mina promenader med hundarna. Jag var ute i alla väder och minst en och en halv timme varje dag. Så bra jag mådde av det och så roligt Unkas tyckte att det var att gå hem till pappa och hälsa på. Nu vet jag att pappa inte kommer att bo hemma igen, men hoppas att han får ett boende hundra meter från vårat hus. Då kan Unkas och jag gå hem till honom där igen. Bara jag blir ok i foten och kan promenera ute med hundarna igen. Så min största rädsla är att det ska ta alltför lång tid att komma igång med att gå igen.

wp-1462800632478.jpgMina dagar är just nu väldigt långa och rätt enformiga. Jag läser mycket och ser på Youtube klipp, för att fördriva tiden. Mitt första mål kommer att bli att kunna röra mig inomhus på två ben. Tänk, att kunna stå på två ben och tvätta händerna, gå bort till kylen och dricka iskallt vatten. Idag är det sex veckor sedan jag låg på sjukhuset och väntade på operation. Troligtvis rätt nerdrogad då allt är mer eller mindre ett töcken för mig och värken hade varit fruktansvärd om jag inte varit det. Vissa saker kommer jag ihåg och det är den galna kvinnan som for fram med sin rullator i korridoren och skrek okvädningsord till alla och envar. Det ord jag inte ens vill skriva ned, så fruktansvärda var de. Vid ett tillfälle dök hon upp i det rum jag och en annan kvinna låg i och krävde att jag skulle lämna sängen för att det var hennes. Som tur var hade jag en larmknapp och personalen kom och förde bort henne. Jag har mardrömmar om händelsen än idag.

Den andra händelsen var när ett biträde menade att jag skulle stiga upp och sätta mig på en stol så att de kunde tvätta mig. Jag var livrädd då de direktiv jag fått var att inte röra foten som låg helt oskyddad. Den låg inbäddad i lakan eller något sådant och så måste den göra tills operationen. Så rädd jag var att biträdet som var väldigt barskt skulle dra upp mig. Men när jag berättade det för en sjuksköterska lugnade biträdet ner sig.

Den tredje händelsen var när jag satt på ett operationsbord och skulle få ryggmärgsbedövning. Först gick det bra och jag kände inte så mycket, men så kände jag som en kniv i ryggen och hur jag faller framåt. Vet inte om jag svimmade eller vad som hände, men jag var inte närvarande vi själva operationen. När jag vaknade låg jag på uppvakningen och två sköterskor gav mig vatten. De berättade att foten var opererad och att jag skulle komma upp till en sal.

Detta är kanske tråkig läsning för många, men för mig är det en nödvändighet att skriva ned hur jag kände det och min upplevelse av alltihop. Jag vill också berätta om alla människor som hjälpte mig när jag ramlade. Pappas granne som om ut och lade en filt över mig där jag låg i det våta gräset, samt lugnade min pappa som blev helt ifrån sig. Amulanskillarna som försökte lindra min smärta och med stort tålamod fick mig in i ambulansen. En av dem övertalade en sköterska på akuten att ta in mig på ett enskilt rum. Många var de biträden och sköterskor som hjälpte mig lindra smärtan och uppmuntrade mig.

Denna läkning av min fot är inte bara en läkning av en skada utan en läkning av vissa traumatiska händelser som finns kvar i mitt huvud. Tiden är det som läker och den går ju som sagt.