Den frågan ställer jag mig efter att ha sett intervjun med Mona Sahlin igår. Att hon var bitter gick inte att ta miste på och när hon berättade så förstod man också varför. Det som går under namnet tobleroneaffären var väl det som fick henne att känna bitterhet först. I programmet visades en blid av hur hon satt helt ensam vid ett stort bord, med journalisterna framför sig. Inte en enda av hennes partkamrater/kolleger ställde sig på hennes sida. Det var som att hon var pestsmittad och det måste ha varit en hemsk känsla.

Samma sak skedde då hon var med och förlorade valet 2006. Alla bara försvann och där var hon ensam. Hon kände att det inte endast var hennes fel utan hela partiets att de förlorade, medan de ansåg allt fel låg hos henne. Nu skulle partiledaren bytas ut och då skulle allt bli bra igen. Såhär i efterskott känner hon skadeglädje hur det barkade åt skogen när de satte Juholt som partiledare. Lite grand att hon fick rätt. Det var inte partiledaren det var fel på utan politiken.

Men samma sak skedde för Juholt när det började blåsa på toppen. Han stod där väldigt ensam och sista framträdandet hade han i ett köpcentrum ensam utan någon partikamrat. Så man undrar lite vad de menar med solidaritet och om det inte gäller alla?

Något som måste kännas för de som fortfarande är kvar i partiledningen är Monas ord om att hon fortfarande är socialdemokrat och alltid kommer att vara det, men inte är partitrogen längre. Hon litar alltså inte på ledningen i det socialdemokratiska partiet. Så frågan är om vi väljare ska lita på det partiet. Jag känner att de som är i partitoppen endast vill sko sig själva och hålla sig kvar till varje pris. Tror inte det bara är Mona som är skeptisk till partiet idag.