Jag ska göra ett undantag

För det är inte ofta jag skriver om min familj eller hur vi har det i vardagen. Enda gångerna jag nämner något om dem är då jag skriver om de resor vi gör eller gjort. Nu är det inte en resa jag tänker skriva om eller det kanske blir en sista resa för någon i min närhet.

Vår älskade gamla hund Ronja har en juvertumör som växer i en fruktansvärd fart. Sådana tumörer får tikar ofta i en hög ålder och vår tös är 13 år om två veckor. Vi hämtade henne i Stenungsund för nio år sedan och då var hon väldigt tillbakadragen och riktigt deprimerad. Hon följde med oss utan en enda blick tillbaka på sina tidigare ägare. Hon fick med sig några få leksaker som det visade sig att hon aldrig lekt med, för hon visste inte hur man lekte, en biabädd var också med och för både henne och bädden betalade vi 600:-. Det är vad en biabädd kostade då.

När hon varit ca 2 år hos oss, hade vi en hund som log och visade hur mycket hon älskade oss och våra andra två hundar. Hon blev lugnet och stabiliteten i vår flock och den positionen har hon behållit hela tiden. Nu vet vi att det inte är långt kvar och det är ledsamt att mista en sådan underbar vän. De andra två hundarna som är yngre, förstår att hon inte mår riktigt bra och de är ledsna. De ligger i samma rum som Ronja och tittar oroligt på henne. Vår princessa finns snart endast i våra minnen och ännu en vän är försvunnen ur våra liv. Som hundägare vet man att det kommer en dag då vännen inte orkar längre och man måste släppa taget. Men sorgen finns ändå där.

Det svåra är att vara som vanligt varje dag, eftersom för mycket omsorg får de andra två att bli oroliga. Ronja vill att allt ska vara som det brukar och det måste vi acceptera. Min högsta önskan nu är att hon bara somnar in här hemma och att vi slipper ta beslutet. Det skulle vara bra för de andra två hundarna som skulle veta vad som hänt. istället för att vi åker iväg med henne och kommer hem med ett koppel. Det skulle bli en värdig död för henne, som hon verkligen är värd att få.