Gav hundarna mat precis nu och kom på att jag måste skriva ner mina reflektioner angående deras bajjande. Alla hundar som vi fått nöjet att ta hand om har haft vissa egenheter när det gäller bajjandet. De två vi har nu är inget undantag. Så förbered er på lite skitsnack.

Jag börjar med min första bordercollie Ragnar, som hade den egenheten att alltid sätta sig på en stubbe eller någon annan hög. En gång bajjade han på en stolpe. Visserligen var det snö men en halv meter upp var den och där låg bajjet så fint på toppen.

Min andra och sista bordercollie Berrie var en exemplarisk hund på så sätt att han helt sonika klev upp på buskar och gjorde sina behov. Fanns inte en chans att jag kunde hitta bajjarna där. Det var ytterst sällan jag behövde plocka efter honom.

Vår golden retriver Annie ville ha en platt upptrampad plats att lägga sitt visitkort på. Där gällde det att plocka för ingen kunde undgå var bajjet låg.

Ronja vår svenska wolfdog backade alltid in mot något. Helst skulle man titta bort också, för hon tyckte att denna handling var väldigt privat. Tittade man på henne så kunde hon avbryta och gå vidare, så snegla var metoden. Hon hade också bestämda ställen där hon tyckte att det var lugn och ro.

Nellie måste jag säga var ett kapitel för sig. Vi kunde gå en lång lång promenad och hon trippade med och nosade. De andra hundarna gjorde sitt flera gånger, men inte lilla snurrbollen. När vi sedan kom hem skulle hon ut i trädgården direkt och då bajjade hon och vilka högar den lilla tösen kunde lägga. Då vi åkte ut med husbilen kunde det ta minst tre dagar innan hon lade en hög och då skrek hon som en galning. Därför fick mr J löpa iväg med henne till någon plats där ingen visste var de kom ifrån. Men efter första gången så gick det bra, även om vi körde vidare till en ny plats. Hon hade bajfobi och det hade nog något med tidigare upplevelser. Vi var hennes tredje hem.

Nu kommer jag till våra nuvarande gossar.

Unkas var väldigt snabb i början när han kom till oss. Eftersom han inte fick regelbundna promenader gällde det att passa på när man kom ut. Men idag har han ingen brådska, då han vet att det kommer fler tillfällen. Den egenhet han har är att han gärna vill ha publik. Vi kan gå ute på landet och han har fullt upp att nosa och titta en här och en där. Så kommer vi framför något hus eller en trottoar, då är det dags att bajja. Sedan tittar han sig omkring som för att se ifall det finns någon publik.

Kuma vår lilleman är mer som jag. När det trycker på så gör man vad man ska. Kan man göra det ett par gånger så kör för det. Skiten ska man hålla ifrån sig.

Jaha, detta var väl värdefull information eller så säg? Skitsnack på väldigt hög nivå, behöver alla.