En kvinna som heter Ulla

I dagarna hade en helt suverän film premiär, ”En man som heter Ove”. Jag ska se den för boken är kanon. Men det finns faktiskt en kvinnlig motsvarighet och jag kallar henne Ulla. Tror alla människor har en Ove eller Ulla i sig vid vissa tillfällen.

Jag har det i alla fall, som när jag ser unga mammor med mobiltelefoner i örat och ett barn i handen, eller i barnvagnen. Då är jag väldigt nära att ryta till och ta deras mobil, stampa på den och läsa lusen av dem. Men än så länge har jag endast glott ilsket och suckat. Eller när jag passerar ett av dagisarna i byn och ungarna skriker vad heter du och vad heter dina hundar? Ett tag drog jag till med fantasinamn eftersom de egentligen inte bryr sig om vad jag svarar. Sedan svarade jag skit i det du, men kom på att det inte är speciellt pedagogiskt. Nu låtsas jag inte höra och läs och häpna, hörde en unge säga att den tanten aldrig svarar. Nu har skrikandet slutat. De har alltså skrikit på djävulskap, men kloka Ulla har satt stopp för det.

Vid just detta dagis finns en icke parkering med skylt som säger att man inte ens får stanna. Där parkerar föräldrarna sina bilar när de hämtar/lämnar barnen. Då vaknar Ulla i mig och jag är nära att ta fram mobilen, knäppa ett kort och skicka till polisen. Gissa om jag får kämpa med min inneboende Ulla då. Någon gång har jag yttrat något om att någon måste fått körkortet på posten eller om de inte lär ut trafikmärken nuförtiden på körskolorna.

Sedan är det hemma och mannen som glömmer ditten och datten. Ulla har dykt upp en del där ja. Men hon har fått ge sig därför att mannen lider av ånk och det kan man inte göra något åt. Så Ulla är portförbjuden hemma, men gissa om hon försöker ta sig in ibland.

Om alla rannsakar sig så ska ni se att det finns en Ulla/Ove någonstans därinne som kommer fram vid vissa tillfällen.

who cares

Ange tonen

Jag pratar ofta och mycket med människor i telefon. När någon är missnöjd med något, har de en tendens att prata högt eller skrika till och med. Men så kan någon helt sakligt tala om vilket problem som uppstått. Det har fått mig att reflektera över hur jag själv reagerar på detta och förändrat min ton, när jag vill ha upprättelse för något. På så sätt har jag alltid fått en människa som vill hjälpa till att ställa allt tillrätta. Något som fler bör tänka på. När någon, vilket bara hänt mig en gång, ringt och skrikit i telefon, har jag snabbt avslutat samtalet. Jag förstår att man är upprörd om något gått fel, men för att få rättelse bör man nog lyssna och sedan förklara sin inställning. I det fall då jag fick en skrikande okänd man i luren, försökte jag få honom att prata lugnt, när inte det gick sade jag adjö och lade på. Han blev säkert inte gladare över det och förbannade mig efteråt, men i vissa fall kommer man ingen vart när någon vrålar i andra ändan. Jag kan också påpeka att än idag vet jag inte vad han egentligen ville.

Jag kan också bli arg över konstiga fakturor och påståenden, men brukar vänta tills jag är lugn. Då ringer jag upp och förklarar mitt ärende så sakligt jag kan. Lyssnar på personen i andra änden och sedan försöker få till en lösning. Det fungerar och när jag avslutar samtalet mår jag bra och tror att personen jag pratat med också känner att den mår bra.

Livet blir lättare för alla om man tänker efter före, eller hur?