Efter att ha följt debatten om Omar Mustafa och turerna kring hur han först blev invald i partistyrelsen och sedan avskedad, börjar jag fundera hur sämjan egentligen är i det socialdemokratiska partiet. På den nyligen avslutade partistämman ville man visa upp hur enade och rara vänner alla är, men den bilden stämmer tydligen inte. Partiet är lika splittrat som under tiden då Juholt var partiledare. Man styr från slutna kretsar där de övriga medlemmarna inte har insyn. Vad jag förstått är att Mustafa inte var förstahandsvalet utan blev inkastad i sista minuten och att inte någon av medlemmarna i Stockholms arbetarekommun fått någon information. Det var endast några få i en sluten krets som visste om vad som skedde.
Jag får en känsla av toppstyrning och inte demokrati. Mer socialistiskt tänkande och partiet borde kanske ändra sitt namn till socialisterna och slopa ordet demokrati. Att sedan partiledaren och hans närmaste inte kommenterar det hela, utan bara håller tyst i flera dagar gynnar dem verkligen inte. En handlingsförlamning som vi märkt av tidigare uppstår. Varför diskuterades inte denna tillsättning med både den berörda Mustafa och övriga medlemmar? Han var ju inte direkt en man som steg in från gatan, utan hade flera förtroendeuppdrag och varit aktiv under lång tid. Därför borde man ha varit klar med hur han ställde sig till socialdemokraternas partiprogram och inte låta så förvånade nu efteråt.
Min tanke är snarare att om man är religiös, så ska man nog inte vara med i socialdemokraterna. Är man sedan aktiv i sin religion är det inte alls förenligt. De vill gärna ha de religiösas röster, men inte mer då de inte precis är vänner till någon tro annat än socialismen. De säger sig att inte vara främlingsfientliga men man undrar lite vad de egentligen menar med det.
De olika falangerna som splittrar partiet får mig att verkligen börja fundera på hur de ska kunna regera ett land. Här verkar det mera vara så att när en viss falang blir starkare så är det de som styr partiet och resten muttrar i skuggorna, redo att slå till vid första bästa tillfälle.
