Helgen står för dörren och kylan har tagit sitt grepp om Sverige. Vi har minusgrader även i södra delen av landet. Endast en grad, men det är kallare än på länge. Ingen sol idag men uppehåll. Igår var det en helt underbar dag med sol och turer ut på landet för oss.
Det första jag gör på morgnarna är att läsa tidningarna, för en uppdatering om allt som hänt när jag sov i min säng. Världen är i fortsatt kaos och jag kan återgå till annat. Har jag blivit immun mot alla händelser? Ibland känns det som så. En bomb i Malmö och rutor splittas. Glad att bo några mil från staden. Ett hus står tomt i byn. En familj med två pojkar bodde där fram till jul förra året. Mamman gick klädd i slöjor, så alla i byn visste att de var muslimer. Lite ovanligt här i byn, men åker man in till någon större ort bor det fler, så det kändes inte så konstigt. De hade kanske flytt från något krigshärjat land och vi var nog många som hoppades att de nu fått lugn och ro.
Efter någon månad står huset tomt och pojkarna syns inte till, eller mamman på väg till affären. Fönstren gapar tomma och ingen bil står på gården. Undrar vart de tagit vägen? Läste i tidningen att det inte bara är unga män som åker ned till Syrien för att kriga, utan många familjer gör det också. Har de som bodde i huset åkt dit? Ingen som vet, men jag undrar mycket. Om de firat ledigheten hos släktingar eller haft semester borde de varit tillbaka nu. Pojkarna gick ju i skolan. Lever de idag?
Där kommer tidningarnas nyheter nära inpå mig. Jag blir berörd på ett helt annat sätt. De var ju här och levde bland oss. Eftersom jag går förbi huset varje dag, kunde jag se när pojkarna så på den stora tvn i ett av rummen. De hade så tunna gardiner att ljuset lyste genom dem. Nu är det bara mörkt. Pappan i familjen har bestämt något och familjen måste följa med, vart det än är. Till vilken framtid om det finns en sådan har han tagit sina pojkar?
Jag läser vidare i tidningarna och fortsätter att undra vad som hänt och var de är.