Tänkte berätta en liten kort historia om vårat senaste tillskott i familjen. Efter en månad, plus en vecka är livet annorlunda men ändå inte. I maj fick vi plötsligt hämta en ny hund i Ystad, som behövde komma till ett nytt hem. Dåvarande husse kunde av hälsoskäl inte ha kvar honom och matte arbetade mest hela tiden. Vi var lite tveksamma då våra två hundar fungerade så bra tillsammans. De tydde sig ännu mer till varandra efter att vår älskade Ronja fått somna in. Hur skulle det nu bli och kunde det fungera. Efter att ha funderat och pratat i två dagar, bestämde vi oss för att göra ett försök.

Vårat första möte med Kuma (betyder liten björn på japanska) blev ute på en äng i Ystad. Vi hade med oss Unkas som är en mycket dominerande kille och med mycketyck. Skulle han acceptera Kuma, var saken avgjord. Det var en väldigt blyg Saarloshound som mötte oss, men som från första början tyckte om Unkas. Det var ömsesidigt och vi åkte hem med de båda. Naturligtvis pratade vi om vilken mat han brukade äta och annat som vi ville veta. Dåvarande ägaren erbjöd sig skicka med lite mat, men vi gav ju våra samma så det tyckte vi inte behövdes. Vad vi inte visste då var att Kuma inte ätit alls den dagen. Våra hade ju fått mat innan vi åkte och vi försökte komma till ro för natten. Stackars Kuma var vrålhungrig och gick lös på varenda tuggben som han hittade. Han låg och tuggade hela natten. Så naturligtvis hittade vi en bajshög på morgonen.

Han var så trött i käkarna att han inte orkade tugga maten på morgonen. Alla tuggben gömdes undan för äter man sådana i mängder blir man väldigt lös i magen. De första dagarna märkte vi hur vrålhungrig han var varje gång det var matdags. Två dagar till var han dålig i magen, tills allt var stabiliserat. Efter det har han inte gjort något inne och en stor orsak kan vara att vi alltid har regelbundna tider för mat och rastning. Idag kastar han sig inte över matskålen och tuggar ordentligt innan han sväljer.

Han tydde sig till mig av naturliga skäl, då det är jag som ger mat, är hemma om dagarna och rastar alla länge varje dag. När mannen kom hem från arbetet varje dag var Kuma skygg och gick undan. Men för varje dag har den stunden blivit kortare och idag möter han mannen vid dörren för att bli klappad, precis som de andra två.

Den lille skygge, ängslige hunden är den mest tillgivna på denna jord. Han visar både oss och de andra två hundarna hur mycket han tycker om oss. Idag kan vi inte tänka oss att Kuma inte skulle vara hos oss. Han har tagit en del av våra hjärtan under denna månad och man ser förändringar nästan från en dag till en annan. Livet blev både bättre och gladare efter att Kuma kom till oss.

När ett år gått ska jag tänka tillbaka och hoppas att Kuma blivit den lugna lille kille som han är inuti, bara han får ett harmoniskt liv. Inte för att det är oroligt hemma, utan mer för att jag vill att han ska få en trygghet han verkar ha saknat tidigare.