Om någon undrar

En del kanske har märkt att jag bytt ut foton och annat där Unkas är med. Det är inte för att sudda ut honom ur mitt liv utan för att just nu kommer tårarna var gång jag ser foton där han mådde så bra och såg så fin ut. Jag orkar inte då saknade är som ett sår i mitt hjärta.

Allt måste få ha sin tid och när jag en dag kan se tillbaka på vår tid med glädje kommer säkert också foton på honom dyka upp då och då. Men som sagt det tar tid och än idag har jag svårt för att titta på foton på Nellie som så hastigt försvann ur våra liv. Det vi trodde var en urinvägsinfektion visade sig vara en juvertumör. Alltså jag hatar denna sjukdom som drabbar så många djur som människor.

Om någon av våra hundar kunde få dö av ålder istället för cancer, vore jag evigt tacksam.

 

 

 

April, april

Idag är åtminstone jag väldigt kritisk till allt jag läser och hör. Vad är skämt och vad är sanning? Svårt att veta. Lite roligt att försöka klura ut vad som är skämt.

Något som jag inte vill skämta om idag är vädret och trots att det är första april, så är himlen blå och solen värmer skönt.

Idag ska pappa friseras av mig och få hjälp med rakningen. Rena lakan i hans säng och kläderna ska bytas. Jag ska handla lite smått och gott till honom. Från att ha varit mycket att det inte behövs, har han börjat fråga om hjälp med det ena och andra. Inte några stora saker, men sådant som piggar upp honom. Om mamma ser mig från himlen, tror jag att hon är nöjd. Jag lovade att ta hand om pappa när hon låg för döden.

Ikväll blir det wraps innan Let’s dance och efter det en film. Vad vet jag inte just nu. Skönt för mannen att koppla av efter arbetsveckan. Han brukar somna och det unnar jag honom. Lite vårtrötthet är det nog också.

high five

Redan kväll

Dagarna går så fort när det blir mörkt så tidigt. Men jag har hunnit med alla måsten och känner mig nöjd. Pappa är nyduschad och luktar gott, med nytvättade kläder och rena lakan i sängen. Köpte ett par bullar till honom att äta till kaffet i kväll. Han var glad och vinkade åt mig när jag åkte därifrån. Jag känner att min insats för honom gör att han kan bo i sin lägenhet fast benen inte bär lika bra. Det gör att även om min rygg värker och det tar en hel del tid att hjälpa honom, så är det värt det i slutänden.

Nu ska vi snart äta en god gryta som mannen står och lagar. Jag kan känna doften in hit i biblioteket och blir väldigt sugen. Ska kanske ta ett glas rött till innan? Någon whisky senare kanske för mig, men mannen kör med fun light och en kopp kaffe senare. Har man haft blödande magsår blir man väldigt försiktig. Innan han är helt friskförklarad blir det ingen whisky. Det är tufft, men hälsan går i första hand anser vi båda. Två torrisar blir vi den närmaste månaden. Men det kan hända att vi somnar i soffan innan kvällen är över, för vi är ganska trötta.

wpid-wp-1409168555684.jpeg

En liten historia

Tänkte berätta en liten kort historia om vårat senaste tillskott i familjen. Efter en månad, plus en vecka är livet annorlunda men ändå inte. I maj fick vi plötsligt hämta en ny hund i Ystad, som behövde komma till ett nytt hem. Dåvarande husse kunde av hälsoskäl inte ha kvar honom och matte arbetade mest hela tiden. Vi var lite tveksamma då våra två hundar fungerade så bra tillsammans. De tydde sig ännu mer till varandra efter att vår älskade Ronja fått somna in. Hur skulle det nu bli och kunde det fungera. Efter att ha funderat och pratat i två dagar, bestämde vi oss för att göra ett försök.

Vårat första möte med Kuma (betyder liten björn på japanska) blev ute på en äng i Ystad. Vi hade med oss Unkas som är en mycket dominerande kille och med mycketyck. Skulle han acceptera Kuma, var saken avgjord. Det var en väldigt blyg Saarloshound som mötte oss, men som från första början tyckte om Unkas. Det var ömsesidigt och vi åkte hem med de båda. Naturligtvis pratade vi om vilken mat han brukade äta och annat som vi ville veta. Dåvarande ägaren erbjöd sig skicka med lite mat, men vi gav ju våra samma så det tyckte vi inte behövdes. Vad vi inte visste då var att Kuma inte ätit alls den dagen. Våra hade ju fått mat innan vi åkte och vi försökte komma till ro för natten. Stackars Kuma var vrålhungrig och gick lös på varenda tuggben som han hittade. Han låg och tuggade hela natten. Så naturligtvis hittade vi en bajshög på morgonen.

Han var så trött i käkarna att han inte orkade tugga maten på morgonen. Alla tuggben gömdes undan för äter man sådana i mängder blir man väldigt lös i magen. De första dagarna märkte vi hur vrålhungrig han var varje gång det var matdags. Två dagar till var han dålig i magen, tills allt var stabiliserat. Efter det har han inte gjort något inne och en stor orsak kan vara att vi alltid har regelbundna tider för mat och rastning. Idag kastar han sig inte över matskålen och tuggar ordentligt innan han sväljer.

Han tydde sig till mig av naturliga skäl, då det är jag som ger mat, är hemma om dagarna och rastar alla länge varje dag. När mannen kom hem från arbetet varje dag var Kuma skygg och gick undan. Men för varje dag har den stunden blivit kortare och idag möter han mannen vid dörren för att bli klappad, precis som de andra två.

Den lille skygge, ängslige hunden är den mest tillgivna på denna jord. Han visar både oss och de andra två hundarna hur mycket han tycker om oss. Idag kan vi inte tänka oss att Kuma inte skulle vara hos oss. Han har tagit en del av våra hjärtan under denna månad och man ser förändringar nästan från en dag till en annan. Livet blev både bättre och gladare efter att Kuma kom till oss.

När ett år gått ska jag tänka tillbaka och hoppas att Kuma blivit den lugna lille kille som han är inuti, bara han får ett harmoniskt liv. Inte för att det är oroligt hemma, utan mer för att jag vill att han ska få en trygghet han verkar ha saknat tidigare.

Det är så tragiskt

Cancer är en riktigt djävlig sjukdom. Varje gång man läser om någon eller någons blogg, som drabbas av detta blir man så ledsen. Jag vill blåsa bort svulsten och göra den drabbade frisk igen. För ett halvt år sedan följde jag en blogg, där en ung kvinna drabbats och hennes kamp för att få uppleva sin dotters 5-årsdag. Hon lyckades med det för att någon vecka senare somna in. Bloggen skrev hon till sin dotter, så att hon senare kan läsa den och lära känna sin mamma. För att hon ska förstå hur mycket hennes mamma älskade henne.

Nu har jag via mymlan börjat läsa om Kristian som fått återfall i sin sjukdom. Han skriver så fint och det är så hemskt att denna talang kommer att gå förlorad. Det jag läste idag känns verkligen i hjärtat. Läs själva, så förstår ni vad jag menar.

http://mymlanthereal.wordpress.com/2012/09/04/kristian-budbararen/

Att det kan vara så svårt

Har suttit hela kvällen och försökt komma på ett bra namn på ett företag. Man blir helt snurrig av alla förslag man får. Ska det vara ett nonsensnamn eller något som betyder något? Om det ska betyda något så vill man ju att det ska vara något vettigt. Hade ett bra som var det tills vi såg hur många som hade tyckt samma sak. Det är droppat nu så vi får försöka med något annat. Men det är bra att ha något för sig eftersom jag annars hade suttit och tänkt på annat.

Har lyssanat en hel del på radio idag och den nya utvärderingen om Breiviks psyke. Nu är han visst frisk enligt de tester som gjorts och det känns konstigt, med tanke på att för några veckor sedan ansågs han vara ett psykfall. Men vad de än kommer fram till är han helt sjuk i huvudet enligt mina kriterier. Han tyckte det var bra att han skjutit så många och beklagade att det inte blev fler. Är det något en frisk människa överhuvudtaget går ut och gör? Att sedan tycka att man gjort något bra är sjukt. Han borde stoppas in i ett islolerat rum och sedan ska man kasta bort nyckeln. Man mår bara illa av den människans uttalanden och det han gjort.

Ja, nu är jag upprörd och får nog läsa lite i någon bok om jag ska kunne somna. Annars snurrar väl tankarna hela natten. Men det är risk för mardrömmar tyvärr. Både denna galning och sedan namnet jag ska komma på.

Sorgeberabetningen tar vid

Man vänder inte ett blad i livet hur snabbt som helst och det tar olika fort för varje individ. Jag har alltid varit av den uppfattningen att det är viktigt att ta sig genom sorgen och smärtan efter någon som försvunnit ur ens liv. Att göra detta utan smärtlindring har varit min taktik, men en del klarar inte det utan måste ha något som dövar smärtan. Jag fördömer inte dem, då alla måste hitta sitt sätt. Det finns ingen patentlösning. Vi är alla olika och smärttröskeln olika hög. Det blir bättre det vet jag, men just nu vill jag inte höra det.

I nio år har vi varit en trehundarsfamilj och Ronja har varit navet i den. Utan att göra så mycket väsen av sig har hon ändå funnits i vår närhet och ingett alla en trygghet och stabilitet. Vi började med varsin hund och var en tvåhundsfamilj i något år. När äldsten vår golden visade tecken på att tackla av, ville vi hitta en ny kompis till bordercollien. Han tydde sig till Annie som golden hette och de fungerade så bra ihop. Berrie var en vek liten bordercollie som var livrädd för får, men älskade att fånga frisbee. Mannen hittade Ronja och vi åkte för att titta på henne. Det klickade direkt mellan hundarna och mannen blev förälskad i henne. Jag var avvaktande till en början, men efter några veckor blev hon en självklar del i vårt liv.

Annie blommade upp och levde fyra år till. Ronja förlängde hennes liv då hon så fint visade hur mycket hon tyckte om henne. När Annie fick somna in ville vi fortsätta att vara familjen med tre hundar och hittade Nellie. En sprallig korsning mellan en massa raser som alltid varit en yrhätta. Ronja gav henne stabilitet och Nellie blev en lugn dam som tog efter sin storasyster i det mesta. När Berrie fick skelettcancer vid elva års ålder, för tre år sedan, var det dags att leta en trea igen. Unkas kom in som en stor klumpig minihäst och fann sig väl tillrätta i systrarnas sällskap. Återigen var det Ronja som gav tryggheten och Nellie blev lekkamraten. Nu när hon är borta känner de sig lite vilsna. Ronja fanns ju där som en överinseende äldre syster.

Vi är vilsna allihop just nu. Innan vi vant oss är det skakigt. Så nu ska sorgen bearbetas och genomlevas. Vi gav Ronja ett fint och värdigt slut. Vi väntade inte för länge och lät henne inte somna in för tidigt. Det gäller för oss att bibehålla den kärlek hon gav till oss och förvalta den. Det får göra ont och att en hund kan påverka våra liv så mycket är egentligen underbart. Därför kommer jag att varje dag skriva om hur denna bearbetning fortgår. Ronja gjorde skillnad och det är viktigt att ta tillvara på det hon lärde oss.

Idag är det Ronjas dag

För idag blir vår äldsta hund 13 år, vilket är en respektingivande ålder för en en stor hund. Bara för några veckor sedan trodde vi att hon inte skulle bli såhär gammal, då hon hade en stor juvertumör som växte vid en av hennes bröstvårtor. Hon drog sig undan och var hängig och andades stötande, så vi förberedde oss på att åka till veterinären och låta henne somna in. Men en dag när jag tittade på hennes bröstvårta var tumören borta och en liten krater var kvar. Jag baddar med allsolsprit och nu ser den fin ut. Ronja har piggnat till och är sitt gamla jag. Visserligen sover hon mycket, vilket är förståeligt vid hennes ålder. Men tösen är still going strong och nu hoppas vi  att hon ska få en sommar till med oss. Min högsta önskan är att hon ska få somna in hemma den dag hon själv känner att det är dags. Kanske uppfylls min önskan.

Men idag firar vi Ronja på 13-års dagen. Grattis älskade tös!

Morgonbetraktelser onsdag 25/1

Natten förflöt lugn och vi har sovit allihop. Ronja har inte flåsat eller stönat så jag har vaknat. Hon har druckit vatten och ätit tre köttbullar som hon behållit. Tänk att man kan bli så glad över att ens hund gnager på ett ben, vilket hon gjorde en kort stund när vi hade vårt vanliga morgonmys. Det värmde i hjärtat att hon brydde sig om något överhuvudtaget.

Jag brukar köra lite yoga varje morgon och så även idag. Lade märke till att sovrumsmattan hade en svag doft av spya, så efteråt tog jag en våt trasa med lite yes och gned på de ställen där doften verkade komma från. Ronja spydde ett par gånger igår och det var bara vatten och galla, så jag fick nog inte bort allt då jag torkade tidigare. Men nu luktar det äpple och det är betydligt godare. Nu sover hundarna och jag springer in i sovrummet med jämna mellanrum för att titta till dem. De andra två är lugnare nu och det tyder på att Ronja inte mår lika dåligt.

Klumpen i min mage är lite mindre idag, men finns där fortfarande. Många kanske tycker att jag är löjlig och säger att det är ju bara en hund. Då vill jag bara säga att det är en medlem i vår flock som levt med oss i snart 10 år. Den hund som fått mina tårar i sin päls då de andra två i ursprungsflocken somnade in. Det känns så viktigt för mig att hon får en värdig ålderdom och ett värdig slut på sitt liv. Jag accepterar att hon kommer att dö, men min högsta önskan är att hon får göra det här hemma i sin välkända omgivning. Inte att vi hals över huvud måste ta henne i bilen till veterinären där hon får somna in i en helt okänd omgivning.

Vi är lite trötta idag

Hela gårdagen och kvällen gick bra för Ronja. Men när vi sovit en stund inatt vaknade jag av att hon flåsade högt och slickade sig på bröstet. Eftersom hon är 13 år om några dagar blir det en stor ansträngning för henne att försöka nå dit. Jag steg upp och tittade efter om hon hade fått något sår eller så, men som tur var såg det bra ut. Jag baddade med allosollösning och det verkade lindra en hel del. Då jag suttit en stund hos henne lugnade hon sig och somnade igen.

Vid tretiden var det dags igen och jag gjorde om samma procedur, med samma resultat som tidigare. Sedan sov hon till morgonen då hon visade att hon behövde gå ut. Mannen som alltid stiger upp först såg till att hon fick rasa av sig. Efter vår morgonpromenad lite senare, åt hon som vanligt och verkade lugn. Jag baddade bröstet och hon somnade. Nu sover hon och efter denna natt är det verkligen välbehövligt. Jag misstänker att knölen skaver av och till och det är därför hon vill slicka. Men jag håller koll på henne och vid minsta tecken på att hon mår sämre, får vi nog låta henne somna in. Jag har känt efter om det skulle finnas fler knölar, men det verkar inte så. Vi hade en golden retriver som också fick juvertumörer, som också växte inåt och vet hur jag ska känna efter var de är.

Vi har en tid hos veterinären för de vanliga sprutorna på torsdag kväll. Om det är värre så använder vi den tiden till Ronja, annars blir det en av de andra som får sina sprutor. Jag har just nu en ledsenklump i magen och den kommer att finnas där tills det antingen vänder för Ronja eller hon fått somna in.