Skönt när solen äntligen tittar fram. Unkas har hittat en plats där solen värmer skönt.
månadsarkiv: februari 2015
Veckans Visdomsord
Att aldrig ångra det man gjort. Men det man icke gjort?
Elmer Diktonius
Barn ska få vara just barn
I Sverige räknas man som myndig vid arton års ålder och får tillåtelse att göra saker, men också en del skyldigheter. I andra länder verkar det inte som att det finns någon sådan gräns. Läste artikeln om barn i Guatemala som våldtas och föder barn när de själva är barn. Jag kan inte få in i mitt huvud hur någon ens kan komma på tanken att ha sex med ett barn. När jag var tretton fanns inte ens sex på kartan i mitt huvud. Kärlek var på avstånd och kanske att hålla hand med någon.
Barn utnyttjas till arbete och vet inte vad lek är då de aldrig fått chansen. Programmet där några svenska artister åker ned till Bangaladesh visar hur hårt livet är för en del barn. Att sitta hela dagarna i mörka lokaler, där maskiner dånar är inte något liv. Tror inte ett enda svenskt barn skulle ställa upp på något sådant. Men dessa barn måste hjälpa till att försörja sin familj. Deras högsta dröm är att få gå i skolan och lära sig läsa,skriva och räkna. I Sverige skolkar våra barn för att slippa lära sig det.
Vi har skyddsnät som kanske inte alltid är hundraprocentiga, men i dessa länder har de inga alls. Blir någon av föräldrarna sjuka eller dör, finns det bara en utväg. Alla måste bidra med det de kan.
I krig är det alltid barn och kvinnor som får ta de största smällarna. De blir våldtagna och dödade, trots att de kanske inte ens vet varför det är krig. Vi samlar in pengar och håller galor för att försöka hjälpa de drabbade. Männen fortsätter att förstöra och döda för olika principer. Är det så förbaskat viktigt att vara den som styr, när landet i stort sett är en stor ruin? Människorna förstörda för lång tid framöver och många döende av svält och olika sjukdomar.
I år kan vi vänta oss en invandring på ca 160 000 till Sverige. Människor som blivit berövade allt de har och inget hellre vill än att bo kvar där de är födda. Min ilska riktar sig mot de parter som krigar och förstör. Män och ett fåtal kvinnor som förstör för alla andra.
Knepet
Ok, nu kommer helgen och jag är redo
Hon går där
Den gamla damen med cykeln går förbi vårat hus flera gånger varje dag. Igår var hennes promenad väldigt ostadig då vägen var isig och hon hade handlat så mycket. Cykeln dignade av alla kassar och cykelkorgen var full med mat. Hon strävar på sakta och tittar bara rakt fram. Man kan tycka att det vore lättare att gå med en rullator som hon kan skjutsa framför sig, men trots hög ålder leder hon istället sin cykel. Jag har aldrig sett henne sitta på sadeln och cykla, vilket borde gå snabbare. Tror inte att hon törs det längre, då hennes syn inte är den bästa.
För några år sedan kunde jag någon gång möta damen och hennes man på cykelbanan. De gick alltid arm i arm med vita pinnar i sina händer. Som sagt de har nog båda svag syn. De vinglade sakta från ena sidan till den andra. Nu är det endast damen som går med cykeln om dagarna. Fram och tillbaka till affären för att handla och kanske vara bland andra människor. Jag har aldrig sett henne prata med någon eller säga hej. De bor i den vita villan längre upp på gatan som går förbi vårat hus.
Jag tänker ofta på dem. Mannen som aldrig går från huset och damen med cykeln. Hur har dom det? Kanske alldeles underbart bra trots sina handikapp. Människor jag inte känner, utan bara ser då och då. En dag går hon inte förbi och åtminstone jag kommer att undra vad som hänt. Någon kanske flyttar in i deras hus och de är borta.
Damen med cykeln går inte längre förbi och ingen tänker mer på paret i den vita villan.
Bright Eyes
I mörkret
I morse när vi gick med hundarna dånade det till. Vi stannade till och undrade vad som hände? När vi kom närmare åkrarna visade det sig att en bonde höll på att lasta sockerbetor. De som legat i högar med duk över sig. Dånet kom från när de första skoporna tömdes i lastbilen och slog i flaket. Det är full fart nu när marken har frusit lite så lastbilar och traktorer inte fastnar i leran. Eftersom vi haft mycket regn i skåne hela vintern gick det nog inte att köra där då.
Traktorns ljus lyste upp mot oss så hundarna såg inte att en annan hundägare passerade oss. Det var snarare så att Nellie inte såg hunden. Hon blir alltid så nervös när vi har hundmöten, om de kommer för nära. Nu slank de förbi och vi kunde gå vidare utan att hon märkte något.
Igår hörde jag sirener från något uttryckningsfordon och det är ovanligt här i byn. När jag bodde i Göteborg tillhörde det vardagen att höra sirener. Oftast var de på väg mot Biskopsgården eller Länsmansgården. De områden där det ofta är skjutningar och bråk. Där jag blev jagad av ett ungdomsgäng, som senare kastade sten mot kyrkan däruppe. Nu när jag hör en siren reagerar jag och lyssnar efter den. Det som mest hörs i byn är fågelsång, barns lek, kyrkklockorna och någon bil som låter extra högt. En hund skäller någonstans och änder kvackar i dammarna.
Jag älskar lugnet.
Vila
Månadens bild
Idag ska jag visa den bild som jag valt till februari månads. Har väl försökt leta fram några av de bästa jag tagit hittills. Men som jag tidigare skrivit är jag nybörjare på att fota. Efter att ha hållit på i yngre år, har det inte blivit särskilt mycket sedan dess. Nu när jag fått en ny kamera har jag tagit tag i mitt intresse igen.
Varsågod Februari månads utvikningspojke Unkas





