I normala fall när marken ligger bar under mina skor och fötter, är jag en normalt kantstött kvinna i mina bästa år. Håret har ännu inte blivit grått och jag kan räkna årsringarna på halsen, så få är de ännu. Min stora sorg är tånaglarna som i över ett år haft en underligt färg. Ungefär två naglar på varje fot har varit svarta. Nej, de håller inte på att ruttna utan vi råkar bara ha tre stora hundar som är duktiga på att pricka rätt. Tror de siktar på just stortån och nästa med flit. Nu börjar de emellertid skifta i en äckligt gul färg (tur det är vinter och man har sockor). De är dessutom väldigt tjocka och hopplösa att klippa. Jag får trixa med nagelsaxen uppåt och nedåt för att få dem kortare.

Därför har jag planerat in ett fotbad med filande av tånaglar i nästa vecka. Denna sommar ska jag inte gå omkring med svarta tånaglar som någon goth. Ska kanske köpa inneskor med stålhätta för att gardera mig, om det finns förstås.

Denna vinter som i princip pågått i en vecka, har jag lyckats dratta omkull två gånger och nära en tredje gång. Först kom ju kylan och blåsten efter en väldigt blöt förvinter. När marken var bar såg jag alla ispölar och kunde gå runt dem. Nu går jag rakt på dem och så duns. Första gången var mannen med och mitt vänstra knä fick ta mot smällen. Det ömmar fortfarande vid vissa rörelser. Idag drattade jag igen och då var jag själv ute med Nellie och Kuma. Det har snöat hela dagen och lagom till vi skulle gå ut slog det om till regn. Behöver jag berätta att ingen av hundarna och jag jublade. Men Unkas är som en yster kalv ute och det gäller att ha koll på honom. Därför undviker jag alla ispölar när jag går med honom. Men Nellie och Kuma går så lugnt när vi är ute att jag slappnar av och glömmer att hålla koll på marken. Går de fortare behöver jag bara harkla mig så saktar de ned.

En grusväg kändes trevligare än att korsa en äng som vi brukar göra, då snön var så våt. Såg spår från ett par skor och små tassar så det verkade tryggt. Ha ha, trodde jag va! Jag flög omkull i en inte elegant piruett, landade på ryggen och huvudet tog smällen. Mössan flög av och glasögonen. Jag tappade andan och hade velat ligga kvar en stund, men den våta snön fick mig att kravla mig upp. I min ålder går man först upp i knästående, mitt onda knä protesterade hej vilt. Sedan ställer man sig upp med hjälp av att fösa sig upp med händerna. Det första jag gjorde var att titta mig omkring innan jag började oja mig. Ingen hade nog sett min praktvurpa och hundarna stod och tittade förvånat på mig. Jag plockade upp mössan snabbt och satte den på skulten, på med glasögonen och sedan haltade vi ut på ängen.

Nu sitter jag här med en praktfull bula på vänster sida av huvudet och ömmande rygg, samt ett knä som värker lite då och då. Har nog ont i en axel också om jag känner efter. Mannen får krama en bättre begagnad kvinna i sina bästa år med en del bucklor ikväll. Kan man få en helrenovering någonstans?