Har inte sovit särskilt bra eller många timmar inatt. Jag har ställt undan Nellies matskål och idag har jag tvättat täcket som brukar ligga i biabädden inne i sovrummet. Den bädd hon tog över efter att Ronja fått somna in. Efter några dagar då Nellie märkte att Ronja inte skulle komma tillbaka lade hon sig i bädden för att sova. Sedan dess har hon haft den som sin sovplats på natten. Nu tvättar jag hundarnas badlakan som brukar hänga i torkskåpet. Inte för att jag vill tvätta bort hennes lukt, för den kommer att sitta kvar länge och Unkas och Kuma kommer att känna den. Jag vill tvätta bort lukten av sjukdom då hon både blödde och en del var droppade ur hennes slida.

Detta inlägg är det enda jag kommer att skriva idag. Får se om jag orkar skriva något i helgen. Jag behöver sörja min lilla prinsessa innan jag kan ta tag i livet på riktigt igen. Sorgen måste få värka ut. Så med rödgråtna ögon och värk i magen ska jag skriva berättelsen om Prinsessan Nellie.

Vi hade fått låta vår moster Annie somna in av precis samma skäl som Nellie nu fick göra det. Så för tio år sedan letade vi på blocket efter en ny hund. Ronja och Berrie sörjde Annie något fruktansvärt. Först körde vi upp till Stockholm och tittade på en hund som tyvärr visade sig vara aggressiv mot Ronja. En vecka senare tog vi husbilen upp till skogarna i småland. Det var en kväll i juni och där var den lilla taniga Nellie. Svansen var som en smal pinne och hon hade inte mycket till päls. Men hon viftade med den så det stod härliga tider till. Hon älskade Ronja och Berrie från första stund och jag bestämde att hon skulle med hem. Vi blev hennes tredje hem då alla andra lämnat tillbaka henne.

Hon hade aldrig åkt bil och de första åren spydde hon och dregglade som en galning i bilen. Men efter en sommar ute i husbilen älskade hon att åka bil. Väl hemma höll hon oss sysselsatta en hel del. När jag kom hem på luncherna hade hon ofta varit i tidningshyllan och jag fick plocka papper över hela huset. Alla leksaker som hundarna hade låg överallt och de andra två hundarna låg vettskrämda på sängen. De undrade säkert om vi inte skulle lämna tillbaka henne. Men vi härdade ut. Nellie hade aldrig gått i koppel och från första stund ansåg hon att det var hennes uppgift att spåra oss fram ute. Det slutade hon aldrig riktigt med, även om hon lugnade ner sig med åren.

En benägenhet hon hade var att aldrig bajsa utanför trädgården. Vi kunde gå hur långt som helst och när vi kom hem ställde hon sig vid dörren till trädgården. Hon rusade ut och satte sig direkt. När vi var ute med husbilen tog det till andra dagen då hon gjorde ifrån sig. Denna dam blev verkligen en berest sådan. Vi har åkt runt södra Sverige, Danmark,Tyskland,Italien,Schweiz,Österrike och Frankrike flera gånger om.

Hon har badat i Atlanten och många sjöar. Nellie älskade att simma och leka med vågorna. Gick gärna i alla vattenpölar när andra hundar går runt dem.

Hon blev vår lilla prinsessa som aldrig verkade bli gammal. De andra hundarna har blivit pensionärer när de uppnått en viss ålder, men inte Nellie. Hon gick med på långpromenaderna utan att bli särskilt trött. Så sent som i måndags kunde jag gå med henne och Kuma ut på landet, då snön hade töat bort.

Nellie var aldrig en kramhund, men hon ville gärna ligga mellan oss i soffan på rygg och bli kliad på magen. Då sov hon med öppen mun och tunga hängande utanför. Hon låg gärna på rygg och var trygg här hos oss. Vi lärde oss mycket av henne och vi är så glada över att ha fått ha henne hos oss i tio år. Jag skulle kunna skriva flera sidor om Nellie och alla hennes tokigheter, men de sparar jag inom mig.

Nellie vår änglaprinsessa, saknad och älskad. Minnet av henne kommer alltid att finnas kvar.