Det började nog regna vid 17.00 och sedan har det fortsatt. Jag hoppade bort och drog igen altandörren. Ingen vill vara ute i detta väder.
Nu är pappa dålig igen och mannen har ringt ambulans eftersom han inte kan gå. Höger fot pekar utåt och han verkar lite borta. De får ta in honom på undersökning och jag är glad att mannen är där, för man kör inte över honom så lätt.
Men nu känns min fot som en blytyngd och jag kan inte göra ett skit. Bara att vänta tills mannen kommer hem igen.
Har laddat ner alla foton från kameran till datorn och tittat genom dem. Man tycker att över 200 foton är mycket, men när man titta på dem så är det inte det. Tog väl inte så många kort då detta var andra gången vi körde Frankrike. Det börjar kännas lite hemtamt nu och just Medelhavet är ju i stort sett bara stränder. Sand som sand eller hur? Atmosfären kan man ju inte fota så bra. Men visst var det en hel del magiska kvällar och på en månad händer det en hel del.
Egentligen skulle jag börja dra ned på tablettdoserna på söndag, men jag har börjat idag. Blir så trött av dem och vissa stunder känns det som att jag har bomull i huvudet. Unkas går med mig var jag än ska och så försiktigt som att han vill mana mig att ta det lugnt. Kuma har börjat vänja sig vid mina kryckor och ligger still när jag passerar honom. Jaja, det återstår nio veckor till med kryckor och gips. Mitt kusinbarn som råkade ut för en liknande olycka några veckor före mig, har fått en så käck stövel att ha utanpå gipset. Fast hon kanske inte har gips fortfarande utan något annat som gör att stöveln är nödvändig? Ska fråga om det. Jag följer henne då jag säkert kommer att få gå genom det hon gör. Två olyckssystrar som skuttar fram i livet just nu.
Det ska bli så skönt att få ha mannen hemma ett par dagar nu. Vad kan jag säga första veckan avklarad och bara resten kvar. Fick kallelse från ortopeden och ska dit på torsdag, för röntgen av foten, borttagning av stygnen, nytt gips och läkarbesök. Ska bli spännande och höra vad han/hon har att säga.
Jag har konstaterat att jag inte är en bra patient. Att vara beroende av andra i vardagen är en jobbig omställning. Det som är min grej är att vara lyhörd och hjälpa andra. Det är jag som ska rusa runt och hjälpa de som behöver hjälp.
Små saker blir jobbiga, då jag inte kan lösa dem själv. Tre trappsteg blir till en stor mur när ett ben är obrukbart.
Halva natten har jag försökt lösa problemet med att ta mig uppför tre trappsteg. Jag har inte kommit på det ännu, utan det blir nog till att använda baken.
Det är nämligen så att jag måste hämta ut mitt Ica-kort i helgen. För när det är gjort och vi har satt in pengar på det, kan pappa handla sin egen mat med hjälp av hemtjänsten. Det största problemet är dessa tre trappsteg. För allt det andra är a pice of cake.
Jag klarar allt i mitt huvud, men inte fysiskt. Något blev ju helt fel här. Det är ju jag som ska stödja och stötta. Hmmm…
Ja, här ligger vi och har det bra. Mannen har åkt till jobbet och vi vaktar mamma. Som tur är har hon fattat att det inte är någon idé att stressa på morgonen. Hon ska ju ingenstans ändå.