Jag har ansökt om arbete med att ta hand om alla flyktingar som kommer till vår kommun. Tänkte att de kanske behöver folk med kunskap om administration och erfarenhet. Jag läser om hur mycket hjälp de behöver och då borde jag nog försöka dra mitt strå till stacken. Blev lite fundersam när jag såg på lokalnyheterna att det satt tjugofemåringar och behandlade ansökningarna. Då sollas jag med all säkerhet bort på grund av min ålder, var min första tanke.

Så rätt jag hade i den tanken. Fick nej tack via mail igår. Jag är inte önskvärd och min kunskap är inte värd ett vitten. Därför ska ingen kritisera min attityd till arbetsmarknaden. Vänder den ryggen mot mig så vänder jag ryggen åt den. Jag har det bra som jag har det och tänker inte öda särskilt mycket energi på att leta jobb. Om jag hade bott i t.ex. Frankrike så hade jag varit väldigt attraktiv på arbetsmarknaden och allrahelst i ett sådant jobb som att ta hand om de flyktingar som nu kommer. Men i Sverige är man förbrukad när man fyllt femtio år.

Jag skriver vidare på min bok och det berikar mina dagar. Lev här och nu. Absolut säger jag och tack och hejdå till alla vanliga arbeten. Denna erfarenhet är jag tyvärr inte ensam om och många mår väldigt dåligt av att bli ratade gång på gång. Men våra erfarenhetsår kan de aldrig ta ifrån oss. Jobba ute i arbetslivet tills vi blir sextiofem, jo pyttsan. Hur ska det gå till hade de tänkt sig? Ingen vill ju anställa oss och blir vi utan arbete av en eller annan anledning, så är det kört.