Pratet om att införa kvotering i styrelser verkar vara ett hett ämne. Kvinnor ska kvoteras in i styrelserna för att det ska bli jämlikt. Efter Spendrups fadäs har det tagit ordentlig fart. Jag och många andra kvinnor med mig tycker inte att det är en bra lösning. Vem vill sitta på ett arbete med vetskapen om att man fått den på grund av att det fattas en kvinna för att det ska bli jämlikt. Det sägs att flera styrelser endast tar in sina vänner eller de som redan är ledamöter i andra. Flera har varit höga chefer inom stora koncerner eller liknande tidigare. Naturligtvis lär dessa herrar känna varandra och då är det lättare att välja in någon man redan känner. Det finns inte så många kvinnor på höga chefsbefattningar av olika orsaker.

Det kanske är så att vi prioriterar andra saker i livet, än att ha ett arbete som innebär mer än 40 timmar i veckan och resor. Vi kanske vill ha vår ledighet och vara med familjen. Är det så fel? Jag tycker inte det, utan anser att vi är klokare än männen. Därför är det inte heller så konstigt att vi lever längre. Vi har bara ett liv och vill göra mer än bara arbeta. Det gör kvinnorna inte sämre eller mindre intelligenta, utan snarare tvärtom.

Socialdemokraterna säger att de ska lagstifta om kvotering av kvinnor. Jag tycker att innan man börjar prata om sådant ska man först sopa rent framför sin egen dörr. Fråga varför det är så få kvinnor i partiledningen och det gäller de flesta av våra riksdagspartier. Hur är klimatet för kvinnorna i riksdagen egentligen? Om Margot Wallström tackat ja till partiledarrollen, hade socialdemokraterna haft större chans att vinna vid förra valet. Men hon ville inte. Klok kvinna som inte anser att den tid hon måste avsätta som partiledare inte är värd den försakelse hon måste göra på annat.

Förändringen i styrelserna och på höga chefsposter kommer var så säker. De kvinnor som vill satsa sin tid och ork, kommer att ta plats var så säker. För vi är både duktiga och kloka. Men kvotering är inte lösningen.