Måndag igen

Så skönt att det mojnat och vinden vänt. Med +23 i skuggan och lite vind, passade jag på att köra en maskin med tvätt som nu hänger och torkar. Skyndade mig iväg så fort vi vaknat och innan frukost var allt klart. Har väntat på att vinden skulle bli mer normal, så det gäller att passa på då det händer.

Dörren är öppen idag och Turbo ligger och kikar ut. Hennes favoritplats när det inte blåser hårda vindar. Vi har en del administrativa sysslor idag. De sista pappren ska fyllas i och i morgon ska vi köra till posten och skicka iväg dem. En del inköp blir det på Intermarche i Vias också. Men eftersom vi inte behöver så mycket åker vi inte ända till Bezieres och Lidel. Förhoppningsvis är det de sista pappren som ska skrivas under fram till sista mötet med notarien.

Mr J pratade med en holländare igår och han sade att vädret var bedrövligt längre norrut. De var på semester och idag har de kört vidare mot Spanien. Vi hade ju funderingar på det tidigare, men det är tur att vi stannade här då det varit en hel del att göra pappersmässigt. Vi har ju turen att få hjälp av vår mäklare som tar mot den post vi fått.

Just nu känner vi oss inte som turister och det viktigaste är ändå att få vårat hus. Trodde inte att vi skulle hitta det så fort som vi faktiskt gjorde. Det var ju det fjärde huset vi tittade på. Men när det känns rätt så är det bara att slå till anser vi.

Detta är en gammal bild och jag kan konstatera att trädet faktiskt har fått fler gröna blad. Samt att den tvätt som hänger ute nu består mer av t-shirts än långärmade tröjor. Några badlakan och handdukar hänger också på tork. Dags för byte av dem. Jag kunde inte tvätta mer idag då klädnyporna inte räcker till och vi har faktiskt två linor sträckta, istället för bara en.

Men av ren lathet orkade jag inte fota tvätten idag. Det hade ju inte blivit särskilt olika denna bild. Jag ser fram mot att ta foton på huset och byn när vi kommer dit. Då blir det lite resande till Ikea i Montpellier för våra inköp. Låter lite som att jag känner mig sysslolös och det stämmer nog. Vi är mer än redo för förändring och att få leva ett mer normalt liv nu. Med normalt menar jag att få in rutiner med hundarna. Som promenader vid vinfälten och pysslande som tillhör ett hem.

Som en mardröm

Snart rymmer jag på riktigt. Hoppas alla snö och vinterälskare är lyckliga nu, för jag har mardrömmar. Det snöade i morse när vi vaknade!!!

Inte undra på att jag drömmer om sälar i isvakar och snöberg. Den drömmen slutade med att jag packade allt i hela vårat hus och flyttade. Fick nog när vägen utanför huset var is och sälar kom upp ur vakarna. Det var igår natt.

Denna natt drömde jag om att vi var vid en strand troligtvis i Spanien. Vi sprang upp och kastade oss i en barnpool, fylld med skum. Därifrån i en simbassäng där vi crawlade runt. Jag behöver väl inte nämna att det var solsken och varmt. Vår H var med och han ville tillbaka till Barcelona. Så vaknade jag och såg mardrömmen utanför fönstret.

Igår pratade vi om att plocka av pyjamasen från Mackan, men idag partar vi inte alls om att göra det. Vi torkar tassar och trevar oss fram i dimman som ligger likt en våt disktrasa över byn. Inte ett dugg inspirerande.

Däremot är detta mer i min smak.

 

Iskalla vindar

Med knallröda ansikten kom vi tillbaka från våra hundrastningar idag. Inte gjorde det oss gladare när vi vid ett par tillfällen var tvungna att vika av från vår väg. Allt för att undvika oförstående hundägare. Det är väldigt lätt att passera med en hund vid möten, men urjobbigt när man har tre stycken. Vilket är en flock och flocken är stark och det visar de. Jag har ofta gått med en hund då mannen fortfarande arbetade och har absolut inte vikit undan för någon hund. Men om jag mött någon som verkat orolig eller haft fler hundar med sig, har jag alltid gått undan tills de passerat. Men det gäller tydligen inte vår flock. Jag undviker gärna ordväxling eller bråk så jag viker av så snabbt jag kan. Om människor inte förstår hur det är att gå med en flock, så orkar inte jag förklara det för dem. Karma tänker jag och viker av.

Det enda de ser av oss är ryggtavlorna och jag slipper deras gliringar om uppfostran mm. Vill inte heller fresta på Turbo som efter fem månader hos oss går väldigt fint i koppel, om inte en annan hund kommer för nära. Hundar har en radie som de betraktar som sitt revir och Turbo är noga med det. Inte för att hon gör utfall, utan för att hon så gärna vill fram till den mötande hunden. Grabbarna hakar på och Unkas är väldigt högljudd i vad han anser. Han skäller inte utan skriker stick och brinn. Låt min syrra vara ifred! Hundmöten är på nästa nivå av hennes utbildning och jag skyndar inte på den.

 

Nu längtar jag till varmare tider och vänliga människor. En dag kommer vi dit och då ska hundarna få doppa sina tassar i Medelhavet igen. Tur att jag har foton som påminner mig om hur vi hade det.

Men först ska trädgården se ut såhär och vi ska förbereda resan till syd. Det återstår några månader och tiden går fort ibland och sakta ibland. Men vi kommer dit.

Längtan

Jag bodde i ett litet samhälle när jag var liten och flytten till storstaden var inget jag egentligen ville. Men min pappa blev förflyttad av statens järnvägar som det hette då och vi var tvungna till det. Något av min trygghet försvann då. Jag ville inte ha nya kamrater, men efter ett tag fick jag det. Kamrater som också kommit från andra städer och byar runt om i Sverige. Sedan kom nya kamrater och de gamla försvann. Det fanns alltid en otrygghet i att bo i en stad och såhär på äldre dagar, kan jag se att den första flytten gjorde mig rotlös. Mina föräldrar kände nog likadant då de också flyttade flera gånger innan de hamnade i denna lilla by.

Jag har bott i nästan alla landsändar i Sverige och det har berikat mitt liv. Tror jag har mer förståelse varför människor handlar som de gör, beroende på var de bor. Men det jag avundas andra är att jag aldrig haft ett barndomshem där jag vuxit upp och där mina föräldrar bott, trots att jag flyttat hemifrån.

Att ha en hembygd där rötterna finns, har jag aldrig haft. Idag när jag bor i en liten by känner jag att något av det har kommit tillbaka och jag har en trygghet, som jag saknat tidigare. Visst har mina föräldrar gett mig trygghet, men deras olika hem har aldrig varit där jag vuxit upp. Därför har jag aldrig varit på återbesök i samhället eller staden vi flyttade till. De flyttade därifrån och jag har inget kvar där efter det. Det känns lite tråkigt och jag hade gärna haft något kvar.

Därför kan jag förstå dem som flyr sina hemländer på grund av olika orsaker. Barnen måste lämna allt välbekant och alla sina vänner och släktingar som kanske bor kvar. Att ryckas upp från sina rötter, gör att man tappar sin grundsäkerhet. Är det så att de man känt eller är släkt med också flyttar till andra länder, finns inget att komma tillbaka till.

Man bär alltid den sorgen med sig, trots att allt kanske blivit till det bättre på det nya stället.