När det stormar ute tänker Unkas ta det lugnt i soffan. Inte roligt att vara ute då.
När matte hängt upp talgbollar högt upp i trädet, så man inte når upp, blir han sur.
Något kunde man väl fått smaka?
Men inte då. Då kan hon stå därute själv.
Jag har följt händelserna i Frankrike denna morgon och vansinnet verkar bara fortsätta. Tror inte dessa terrorister låter sig infångas levande och kan de ta med sig några oskyldiga in i döden så gör de det. De blir ju hjältar för alla de andra terroristerna.
Någon skrev att de inte dödar i någon guds namn eller Allahs. Men det är ju precis det de tror att de gör. De är intalade att det de gjort och gör är sanktionerat av någon däruppe. Tydligen har de inte läst sin heliga skrift ordentligt eller lyssnat på de imamer som hjälper dem att tolka den. Det är just det som är så fruktansvärt.
Tror att många fnyser åt Reinfeldts tal om att öppna sina hjärtan just nu. För mig känns det lite svårt att öppna mitt hjärta för alla människor. Har alltid föraktat dem som sätter sig till doms över andra och mördar urskillningslöst. Men jag ser inte alla över en kam och har förstått att ett antal terrorister förstör så mycket för så många andra. De som flytt döden och inte vill annat än att leva i lugn och ro.
Förr i tiden hade vi kyrkan som skickade ut soldater för att i Guds namn döda. Idag har vi en annan trosinriktning som gör detsamma. Att anklaga oss i väst för att ha tvingat fram dessa terrordåd är inte sanning. Allt är mer komplicerat än så. Allt handlar om makt och de som vill ha den använder sig av alla medel de kan för att komma dit.
Det som hände i Paris igår, är fruktansvärt. Jag blev stum när jag läste om hur tolv människor blev mördade. Men stumma ska vi inte bli när någon försöker tysta med kulor. Idag är jag mest förbannad och känner att jag skulle vilja ge tillbaka på något sätt. Först tänker jag på att använda kulor och peppra alla terrorister fulla med dem. Men så lågt tänker jag aldrig sjunka. Nej, alla ska fortsätta att kritisera öppet all terror. Vi ska inte sluta av rädsla för att de ska slå till igen, för de kommer att hitta annat att mörda för.
Tänk, på hur Hitler hittade på olika orsaker för att föra sitt terrorvälde. Om det inte fanns något så fabricerade nazisterna fram det. Samma sak med Stalin. Terrorister hittar alltid syndabockar för att få chansen att döda. De dödar sina egna landsmän urskillningslöst och när de får kritik av olika slag så skickar de dödspatruller för att döda kritikerna.
Men om alla i hela världen skriker ut sin ilska i ord och teckningar, har de ingen chans att döda alla. De vill att vi ska bli rädda och vad händer om vi inte tänker bli det? Om vi istället hånar dem och gör oss lustiga över att dem, dödar vi deras skrämseltaktik.
Vi måste slå vakt om demokratin och rätten att skriva och säga vad vi vill. De ska inte tysta oss.
Igår var det dags för oss att göra rent våra mattor. För några år sedan köpte jag en maskin som man tvättar mattorna med. Praktisk för oss då vi har stora otympliga som vi inte släpar ut hur lätt som helst. Men innan dess var det endast dammsugning som gällde. Så är det tydligen för de flesta idag. Man dammsuger och sedan är det bra med det. Faktum är att det inte blir riktigt rent då, för grus, hudflagor, smulor och annat kryper ned i väven. Med maskinen får vi bort detta.
Jag började fundera på hur det brukade vara under min uppväxt. Vid alla bostadshus fanns det piskställningar, där alla boende kunde piska sina mattor och annat. Vi hade en mattpiska av flätade slanor som man piskade med. Dammet flög och man frustade och hostade. Men mattorna blev rena och dammfria. Det var också en samlingsplats för dem som bodde där. Folk kom förbi och bytte några ord med den som stod och piskade. I höghusen fanns piskställningen på taket och därifrån hade man en enorm utsikt. Jag tyckte det var lite läskigt att gå upp dit med någon kamrat som skulle piska sin familjs mattor.
Idag ser man aldrig någon som står och piskar mattor ute. Vid en del äldre hus står det någon rostig piskställning. Tydligen anser folk att det räcker med dammsugning. Det måste finnas ohyggligt mycket kvalster i dagens hem. Lakan, kuddar och täcken brukade hänga i fönstren någon gång i veckan. Bra sätt att bli av med kvalster och vädra ut lukter efter natten. Själv brukar jag skaka dem i trädgården och låta dem hänga över någon stol i uterummet. Men när jag går förbi bostadshusen här i byn ser jag aldrig några lakan hänga ut från fönstren.
Har vi det smutsigare hemma nuförtiden, än våra föräldrar? Kanske är det brist på tid som gör att vi inte städar lika noga som tidigare?
Sedan jag blev med hund har jag blivit mer noggrann med städningen. Ingen ska komma hem till mig och säga att det luktar hund. En gång i veckan kör vi ordentlig städning. Dammsuger gör vi varje dag, sedan vi skaffade tre hundar. Därför slipper vi dessa storstädningar som präglade min uppväxt. Varje vår och före jul vände mamma upp och ned på hela lägenheten och senare huset. Det var total sanering och ofta blev hon arg på oss andra då hon inte tyckte att vi städade tillräckligt bra. Skåpen skulle torkas ur, varenda bok dammtorkas och persiennerna torkas rena. Det skulle putsas mellan fönstren och jag vet inte vad. Vi var helt slut efter varje storstädning. Men det var nog så man gjorde på den tiden.
Det kanske är bättre med lite skit i hörnen än ett rent helvete?
Tittade i almanackan när nästa storhelg inträffar, och det är många veckor kvar till påsk. Då har vi förhoppningsvis hängt undan vinterjackorna och allt har börjat slå ut i naturen. Vi har sluppit regn i några dagar och slipper halka omkring i leran. Men med plusgrader kommer nederbörden som regn hos oss. Läste en blogg från södra Frankrike där de haft +18 på nyårsdagen. Känns väldigt mycket som något jag uppskattar. Men det är säkert lika mörkt om kvällarna där såhär års.
I morgon kväll kan ni titta upp mot himlen mellan 18.00 och 22.00. Då passerar kometen Lovjoy jorden på 70 000 miljoner kilometers avstånd. Utan månens sken kan man säkert se den med blotta ögat. Titta mot söder och Orions stjärnbild, då finns den där lite till höger med ett grönt sken omkring sig. Nästa gång den passerar lika nära är om ca 1000 år och då är det andra som får se den. Vi som lever här nu finns förhoppningsvis på någon trevlig plats tillsammans med de vi tycker om.
Jag brukar alltid titta upp på himlen då jag rastar hundarna innan sängdags. Ibland ser jag något som far fram i snabb fart långt borta. Säkert en satellit. Kanske en som kan zooma in dig och ser precis vad du gör. Någon gång har jag vinkat för att visa att jag också ser den och vet vad de håller på med. Men visst hade det varit roligare om det varit en rymdfarkost från någon annan planet. En vänligt sinnad då naturligtvis. Några rymdvarelser som säger till varandra: ”titta det står en liten tant och vinkar i en trädgård.” De kanske undrar om jag vet om att de flyger däruppe och vinkar tillbaka, fast jag inte ser det.
Mannen säger att jag har en väldigt livlig fantasi, vilket jag bara ser som en tillgång. Fast ibland kanske den skenar lite väl fort. Som den natten jag vaknade och tyckte mig höra att någon höll på att ta sig in i huset. Jag blev helt kall och lyssnade intensivt efter något ljud. Men ja besinnade mig såpass att jag lät bli att väcka mannen, då jag insåg att med tre hundar i huset hade det blivit ett herrans liv om någon klampat in. Våra hundar sov tungt och jag kom fram till att det måste varit en dröm som fått mig att tro alltihop. Fast jag steg upp och gick ett varv för att vara riktigt säker. Man vet ju aldrig.
Du kanske tillhör dem som har massor av vänner, eller dem som har en handfull? Vad jag tror är att de flesta av oss har en eller ett par vänner som aldrig skulle svika och alltid finns där för dig. Jag har aldrig haft så många vänner som jag har just nu. Eller är de egentligen vänner? Som de flesta har jag ett konto på facebook och även andra sociala medier. De flesta vänner jag har är sådana som spelar något av de spel jag också gör, som tidsfördriv. Sedan är det vänner jag fått genom gemensamma intressen och mina hundar. Några släktingar finns också där. Klasskamrater från både grundskolan och gymnasiet har kommit till. Före detta arbetskamrater som jag bryr mig om och pratat en del med.
Så ser det väl ut hos många andra på just facebook. Så är det ett fåtal som sticker ut. Då menar jag de som jag alltid kan vända mig till och skulle ställa upp om jag behövde råd eller hjälp. Av dem är det ett par vilka jag skulle kunna lita på till hundra procent. Dessa två har jag lärt känna via internet och sedan träffat ett flertal gånger. Vi pratar inte varje dag men trots att vi är så olika, så är vi själsvänner. Jag hoppas de också känner att de kan lita på mig och att jag skulle ställa upp om de bad om hjälp.
Dessa två är jag extra rädd om och just för att vi är så olika, vill jag ha deras åsikter och tankar. Ninni och Kim ni är guld i mitt liv och jag hoppas ni stannar för alltid så länge jag lever.
