Min yogaträning har legat nere under jul och nyår. Nu tänker jag börja igen och det blev samtidigt som Turbo och Kuma kör sin gymnastik. De kör vildare övningar än jag.
Jag sträcker ryggen och benen.
Sedan ryggvridning och lite magövning.
Jag är noga med andningen och att göra övningarna långsamt. Inga hopp eller knyckiga rörelser.
Brukar avsluta med en stunds meditation. Sedan är jag redo för dagen.
Eftersom brorsan mådde bättre idag, kunde vi gå en tur ut på landet. Jag älskar det och kunde inte hålla mig från att göra glädjeskutt då och då. Vilket mamma inte var alltför glad åt.
Men solen sken och det var bara så roligt. Vi såg både fyrbenta och tvåbenta, vilket är ovanligt, men alla var nog så glada att det inte regnade.
När vi kom hem var brorsan lite hungrig och det var vi också. Han fick någon konstig gojja som luktade väldigt gott och vi fick jättegoda köttbullar. Alltså jag och andra brorsan Kuma.
Vi är lite trötta efter att storebror väckte oss flera gånger i natt. Han hade ont i magen stackarn. Men idag är det mycket roligare när han mår bättre.
I morgon mår han nog ännu bättre.
Från och med för några timmar sedan är det jag som bestämmer. Ska förklara lite vad jag menar och varför. Unkas fick ju i sig en väldigt hård leverbit. Där ska jag ta på mig skulden att den var hård. Var i en av våra affärer i onsdags och såg en påse med leverbitar som det stod kort datum på. Hundarna fick var sin bit och allt var frid och fröjd. I torsdags fick de nya bitar och snäll som jag är gav jag Unkas den största. Det var bara det att den inte var stor nog för honom. Han svalde den hel.
Senare på kvällen kräktes han först all mat han ätit och sedan leverbiten. Sista gången kom det galla och lite blod. Leverbiten hade orsakat ett sår i tjocktarmen. Den kvällen hade vi inte någon glad Unkas och natten var jobbig för honom. Den var jobbig för Mr J som tog på sig att gå ut med en hund som nu hade diarré. I fredags var det lite bättre och dagen lugnare. Men Unkas lunkade bara runt med oss då vi gick ute. Jag lyckades truga i honom pytte lite ris och det nöjde jag mig med. Natten blev i princip som den förra och Mr J tog ut Unkas ett par gånger.
Idag på morgonen var Unkas jätteglad och mer som sitt vanliga jag. Han åt en liten skål med ris efter vår promenad. Sedan sov han lite och ute hade han diarré, vilket inte var så konstigt. Jag hade läst i vår hundläkarbok att om hundar kräks eller har diarré så kan man ge en blandning av bikarbonat, druvsocker och salt. Inte något vår store lufs gillade. På morgonen gav jag med Mr J:s hjälp en dos med spruta och det fungerade bra. På dagen efter att han sovit ville Mr J att vi skulle ge honom en dos till, vilket jag inte ville då Unkas dricker vatten och jag var rädd att han skulle kräkas upp allt ris han fått tidigare. Tyvärr, gav jag med mig och gav Unkas dosen. Det resulterade i att han efter ett tag kräktes upp hela maginnehållet och sedan galla.
Stackars lille gubben. Jag vet hur ont det gör i halsen efter att ha kräkts och nu saglade Unkas för att det gjorde så ont. Inte fick han ro heller. Tillslut satt jag på mattan i burspråket och tryckte i en risboll i hans mun. Den var inte stor utan mer som en liten stenkula, som vi brukade spela med när jag var liten. Sedan strök jag honom över huvudet sakta och han slutade sagla. Jag hade två andra hundar som var väldigt hungriga och därför fick Mr J sätta sig vid sjuklingen och fortsätta stryka och lugna honom. Tillslut somnade han och nu får vi börja om från början. Han ska få pyttelite ris och det får jag fortsätta med varje timme.
Därför är det jag som bestämmer angående vår sjukling.
Nu har vi avverkat den första veckan då Mr J är hemma. Vädret har inte varit det bästa alla dagar, men när jag nu inte behöver gå två gånger med hundarna gör det inte så mycket. Vi kan gå längre och sedan sitta inomhus i värmen. Hundarna är så glada över att vi går tillsammans. Turbo gör glädjeskutt när vi kommer ut från garaget. Hon är väldigt ivrig och drar en del, så Mr J ska gå någon runda extra med henne för att lära henne gå bättre i koppel. Efter ett par gånger brukar det bli bra.
Jag köpte hundgodis i onsdags och hundarna tycker verkligen om dessa leverbitar. Men vi har en Unkas som slukar vissa saker, utan att tugga på dem. Igår fick de var sin bit mitt på dagen och lite senare åt de sin middag. Efter att vi ätit vår middag satte vi oss i soffan för att se ett avsnitt av en serie vi köpt tidigare. Då hörde vi Unkas klöka och där låg middagen på golvet. Jag fick upp det snabbt och Mr J tog ut Unkas. En stund senare var det dags igen och nu kom en stor bit av levergodiset ut. Natten blev som ni förstår lite orolig för vovven. Mr J var den som höll sig vaken och tog ut Unkas nästan varannan timme.
I morse åt han lite och det har han behållit. Nosen är våt och kall. Hundarna har varit ute en stund i trädgården och nu sover de. Lugnet är återställt här hemma. Tänk, vad en leverbit kan ställa till med.
När jag såg väderleksrapporterna i morse, var det ett litet ytte pytte hörn av Sverige som skulle få sol idag. Tydligen bor jag där. Alla färger på träd och buskar är så starka nu på försommaren, så att det nästan gör ont i ögonen när man tittar på dem. Men detta är en härlig tid på året.
Unkas är återställd i magen och har sovit hela natten. Troligtvis har han ätit något ute som han mådde dåligt av. Eftersom det var tidigt på morgonen, undrar jag om han åt något sista gången de rastades. Vi är alltid oroliga för att någon ska kasta in saker i vår trädgård, då Unkas är så snabb i att äta allt. I mörkret ser man ju inte om det ligger något vid staketet. Det har hänt att andra fått ben mm inkastade i sina trädgårdar här i byn. En mindre hund kanske inte hade klarat sig.
Jag håller på att tvätta fönstren inomhus denna vecka. Igår blev det sovrummet och dressingroom som fick rena fönster. Idag ska biblioteket och om jag orkar burspråket som ska tvättas. Mannen tar alla på utsidan och är klar med en del av dem. Blir inte så jobbigt när man tar några var dag. Finns ju annat att göra om dagarna. Nästa vecka är det dags att sy kanterna på täcken till husbilen. Vi har haft plädar på säten tidigare. Men de ska borstas rena från päls och det är lite väl jobbigt. Nu ska jag klippa till vårat gamla quiltade överkast till olika stora täcken. Mannen har köpt kantband och nu kan jag sätta igång.
Men vi måste ju ta vara på dagar med fint väder också.
Det har regnat inatt och även på morgonen. Unkas har varit dålig i magen och väckt oss flera gånger.
Nu är han ute igen och jag hoppas att det kommer bli bra. Att han får lite lugnare nu och kan sova på förmiddagen.
Jag ska köra min yoga och börja min dag.
Har inte sovit särskilt bra eller många timmar inatt. Jag har ställt undan Nellies matskål och idag har jag tvättat täcket som brukar ligga i biabädden inne i sovrummet. Den bädd hon tog över efter att Ronja fått somna in. Efter några dagar då Nellie märkte att Ronja inte skulle komma tillbaka lade hon sig i bädden för att sova. Sedan dess har hon haft den som sin sovplats på natten. Nu tvättar jag hundarnas badlakan som brukar hänga i torkskåpet. Inte för att jag vill tvätta bort hennes lukt, för den kommer att sitta kvar länge och Unkas och Kuma kommer att känna den. Jag vill tvätta bort lukten av sjukdom då hon både blödde och en del var droppade ur hennes slida.
Detta inlägg är det enda jag kommer att skriva idag. Får se om jag orkar skriva något i helgen. Jag behöver sörja min lilla prinsessa innan jag kan ta tag i livet på riktigt igen. Sorgen måste få värka ut. Så med rödgråtna ögon och värk i magen ska jag skriva berättelsen om Prinsessan Nellie.
Vi hade fått låta vår moster Annie somna in av precis samma skäl som Nellie nu fick göra det. Så för tio år sedan letade vi på blocket efter en ny hund. Ronja och Berrie sörjde Annie något fruktansvärt. Först körde vi upp till Stockholm och tittade på en hund som tyvärr visade sig vara aggressiv mot Ronja. En vecka senare tog vi husbilen upp till skogarna i småland. Det var en kväll i juni och där var den lilla taniga Nellie. Svansen var som en smal pinne och hon hade inte mycket till päls. Men hon viftade med den så det stod härliga tider till. Hon älskade Ronja och Berrie från första stund och jag bestämde att hon skulle med hem. Vi blev hennes tredje hem då alla andra lämnat tillbaka henne.
Hon hade aldrig åkt bil och de första åren spydde hon och dregglade som en galning i bilen. Men efter en sommar ute i husbilen älskade hon att åka bil. Väl hemma höll hon oss sysselsatta en hel del. När jag kom hem på luncherna hade hon ofta varit i tidningshyllan och jag fick plocka papper över hela huset. Alla leksaker som hundarna hade låg överallt och de andra två hundarna låg vettskrämda på sängen. De undrade säkert om vi inte skulle lämna tillbaka henne. Men vi härdade ut. Nellie hade aldrig gått i koppel och från första stund ansåg hon att det var hennes uppgift att spåra oss fram ute. Det slutade hon aldrig riktigt med, även om hon lugnade ner sig med åren.
En benägenhet hon hade var att aldrig bajsa utanför trädgården. Vi kunde gå hur långt som helst och när vi kom hem ställde hon sig vid dörren till trädgården. Hon rusade ut och satte sig direkt. När vi var ute med husbilen tog det till andra dagen då hon gjorde ifrån sig. Denna dam blev verkligen en berest sådan. Vi har åkt runt södra Sverige, Danmark,Tyskland,Italien,Schweiz,Österrike och Frankrike flera gånger om.
Hon har badat i Atlanten och många sjöar. Nellie älskade att simma och leka med vågorna. Gick gärna i alla vattenpölar när andra hundar går runt dem.
Hon blev vår lilla prinsessa som aldrig verkade bli gammal. De andra hundarna har blivit pensionärer när de uppnått en viss ålder, men inte Nellie. Hon gick med på långpromenaderna utan att bli särskilt trött. Så sent som i måndags kunde jag gå med henne och Kuma ut på landet, då snön hade töat bort.
Nellie var aldrig en kramhund, men hon ville gärna ligga mellan oss i soffan på rygg och bli kliad på magen. Då sov hon med öppen mun och tunga hängande utanför. Hon låg gärna på rygg och var trygg här hos oss. Vi lärde oss mycket av henne och vi är så glada över att ha fått ha henne hos oss i tio år. Jag skulle kunna skriva flera sidor om Nellie och alla hennes tokigheter, men de sparar jag inom mig.
Nellie vår änglaprinsessa, saknad och älskad. Minnet av henne kommer alltid att finnas kvar.
I helgen hade vi ju besök av pojken som gav hundarna stor ben att tugga på. Tyvärr, är Unkas av den sorten att han slukar stora bitar när benet börjar bli mindre. Så inatt har mannen sprungit in och ut med Unkas som haft ont i magen. I morse kom benbitarna ut genom munnen och sedan har Unkas sovit hela dagen. De andra två hundarna har ju inte heller fått någon lugn och ro när han väckt oss hela tiden. De är ganska trötta de också. Det är bara vi människor som fått vara vakna hela dagen och min gissning är att vi stupar i säng denna kväll.
Men gissa om de njöt av benen, när de åt dem.
Stör ej skylten var uppsatt i några timmar.
Efter en lugn dag har hundarna fått mat och Ronja fick riktigt snällmat. Jag blev glad att hon åt den portion som hon fick och nu är hundarna ute med husse för att göra sin toalett. Vi får ta dag för dag och se hur hon mår. Hon har ordentligt med knölar i magen och har slickat upp ett sår där hon bet bort en av dem. Men att sätta krage på henne är inte något vi vill. För även om såret kanske läker bättre med en sådan så tror inte vi att det är särskilt långt kvar för henne. Hon ska få ha kvar sin värdighet till sista andetaget.
Nu ska jag ställa mig och stryka en stund för att skingra tankarna. Jag har en hög som ska avverkas. Som ni förstår har dagen gått i familjen tecken och att tänka på annat är svårt. Världen får vänta ett tag nu.