Jag ser våra grannar och vet vad de heter och ser ut. Men jag kan inte påstå att jag känner allihop. Några pratar jag med när vi träffas ute, andra hejar jag bara på. Så finns det de som aldrig hejat tillbaka och jag slutat sagt något till. Fast de bor så nära.
De har sina intressen och jag har mina.

En kväll när jag är ute med hundarna i trädgården för en kvällskiss, kommer just den grannen körande i en hastighet som är absurd. Jag säger högt att det faktiskt är trettio kilometer på villagatorna i byn. Han svarar inte utan går bara in.
Där borde allt vara slut, men så blev det inte.

I morse möttes vi av denna syn. Någon hade fått ett vansinnesutbrott på vår brevlåda. Inte så att det var bucklor eller sparkar på den. Nej, här har någon klippt av låset och brutit sönder dörren.
Om några ungdomar gjort detta så hade det varit söndersparkat och inte så systematiskt gjort.
Då borde även någon annan brevlåda också varit sönder. Men det är det inte, utan endast vår.
Om någon sparkat på brevlådan skulle Unkas ha skällt. Men han har varit tyst hela natten.

Det känns lite obehagligt att man tydligen har en granne som får sådant utbrott av en anmärkning. Jag har kanske tur att han inte gått loss på mig?
Sedan har jag börjat fundera på vad som egentligen försiggår i det hemmet. Vilka utbrott får den familjen stå ut med?
Plötsligt börjar jag undra vad för grannar vi egentligen har. Vad händer bakom alla stängda dörrar?