Saknadens svallvågor

Ibland sköljer vågor av saknad över mig. Mamma som så hastigt togs bort från mig, precis när jag skulle ge henne det liv hon längtade efter. Min bästa vän som aldrig svek när det gällde. Så många kvällar vi suttit och pratat när jag kom hem och sedan i telefon när jag bodde långt bort. Fortfarande kan jag tänka att det måste jag berätta för mamma och minns att det inte går. Men jag pratar med henne och hoppas att hon kan höra mig där hon är nu. Man vet ju aldrig eller hur?

Jag saknar min gudmor Britta som hade en så varm och god famn. Jag satt alltid i hennes knä som kändes som min trygghet. Hon som jag bodde hos som lite bäbis. Min extramamma som alltid skulle finns där. När hon låg i Uppsala efter att ha opererat och strålat cancern, var jag hos henne varje kväll. Vi skrattade och pratade om allt.

Alla de hundar jag fått förmånen att ha som vänner. Snuff som av en händelse hamnade hos oss. Han skulle egentligen till någon annan, men jag ville inte släppa iväg honom. Hur skulle jag kunna låta honom försvinna när han kröp upp i mitt knä där jag satt på golvet, och somnade. Adde som var ett energiknippe. Han dansade runt på bakbenen och satt på stolen i hallen när jag kom hem från skolan. Mitt lilla svarta troll. Ragnar som var så klok. Han blev min allra bästa vän när jag blev lämnad. Det var som att han kunde läsa mina tankar. Berrie som blev min tröstehund. Vi var alltid tillsammans och jag var så glad att kunna ge honom en trädgård och landet. Vi gick långa turer utanför byn och han älskade det. Annie som kom in i mitt liv tillsammans med mannen. Hon blev en älskad storasyster till Berrie, som avgudade henne. Hon låg på rygg i gräset och tittade på molnen, när Berrie sprang efter sin frisby. Ronja som mannen bestämde att vi skulle ha utan att ens ha sett en bild av henne. Den kloka systern som fick Annie att vilja leva fyra år till. Som tyst gick in och ut ur rummen. Hennes ögon såg allt och var så talande att man visste direkt vad hon ville.

De släktingar jag knappt lärt känna eller som försvann till andra sidan innan jag föddes, farfar,farmor, mormor och morfar. Jag saknar er alla.

dies

 

Äntligen kom jag in

Är det fler än jag som upptäckt att internet explorer loggar ur med jämna mellanrum? Tidigare var det en väldigt pålitlig internetuppkoppling men nu har jag börjat tvivla på den. Precis när man håller på att göra ett inlägg eller något annat trevligt så kommer det upp att explorer inte svarar. Vad i helskotta håller de på med? Minst sagt frustrerande är det.

Jag har varit i minneslunden och tänt ett gravljus med lock så att det ska kunna brinna även om det är lite vind. Fler ljus stod utan lock och jag var så snäll och tände dem allihop. I gengäld hoppas jag att någon tänder mitt ljus om det råkar slockna. Alla hållare var upptagna så det är många som går dit och tänder sina ljus. Det är antagligen en dag då man känner lite mer för de som är på andra sidan. Hoppas de ser det och tycker om att de inte är helt bortglömda. När jag var yngre så fick jag ibland panikkänsla när jag tänkte på att den jag var inte skulle finnas en dag. Hela de värld jag levde i skulle fortsätta utan mig. Jag tyckte det kändes så meningslöst och begrep inte varför vi ens skulle födas hit. Nu har jag bevis på att det fortsätter på ett annat ställe och det gör att jag känner en mening med att vara här.

Vi måste ha någon slags tro för att orka fortsätta leva. Sedan spelar det ingen roll vad man tror på. Det jag vänder och blir mest arg på är de människor som påtar sig en gudsliknande roll. De ska vara guds ställföreträdare här på jorden. Sånt skitsnack blir jag så arg över och att de sedan skor sig på olika sätt, så att de lever i välmåga när andra svälter. Jag kan inte heller se en mening med att döda i guds namn. Det är bara att lägga skulden på någon annan än sig själv. Det finns inget rättfärdigt i att döda någon annan levande varelse.