Snart är det dags för skolavslutningar och många ska ta sina första steg ut i arbetslivet. Det blir besvikelser och glädje om vartannat. Flera år av studier är till enda, medan andra får en en andningspaus innan nästa skolår startar. Men en del kanske känner att flera år av plåga är över och att de äntligen slipper sina plågoandar.

Jag kommer ihåg allt bra och dåligt under mina skolår. Som i fjärde klass då Anneli stod bredvid mig och petade mig i näsan med en tejpbit, som hon fäst på sin nagel. Det var under roliga timmen och vi hade olika tävlingar. Jag vet inte varför hon hade börjat tycka illa om mig, eller började försöka få mig att gråta? Länge stod jag med tårarna bakom ögonlocken och stod ut med det hon gjorde. Tillslut uppnådde hon sitt syfte då jag började gråta och gick längst bak i klassrummet. Så utanför jag kände mig då och utlämnad. Det fortsatte med lite olika saker ända tills vi flyttade från samhället. Jag var verkligen glad att slippa henne.

Jag har inte glömt när jag i nionde klass plötsligt inte hade en enda vän i klassen. Vi var fem stycken tjejer som alltid höll ihop på raster och ibland efter skolan. Men när jag träffade min första pojkvän, ville de inte veta av mig. Kanske var det för att jag började plugga hårdare för att kunna komma in på den linje jag ville på gymnasiet? Mina betyg blev rätt bra och bättre än några av de andras. Jag blev plötsligt rätt ensam och sökte mig till andra på skolan som bodde nära mig och gick på samma ungdomsgård. Men i klassrummet kändes det verkligen kallt. Vilken lättnad när sista skoldagen var över och jag kunde gå hem.

Jag har inte glömt hur spännande det kändes första skoldagen i gymnasiet. Många nya ansikten och en del som jag kände från min gamla skola. Ett nytt kapitel började i mitt liv. Jag fick nya vänner och de tre åren gav mig mycket av mitt självförtroende tillbaka.

Jag har inte glömt Riitta som började i vår klass andra året. Hon bodde utanför stan och var inte helt frisk. En dag berättade jag om en artikel i en veckotidning jag köpt. Hon ville låna den och det fick hon ju naturligtvis. Sedan var hon sjuk ett par dagar. När hon kom tillbaka, bad hon om ursäkt då hon inte kunde lämna tillbaka tidningen. Hon skulle läsa den i badkaret och blev väckt av sin familj. Hela tidningen var sönderriven och låg i bitar omkring henne. Det visade sig att hon hade epilepsi. Utredningar följde. Sedan var hon borta länge. Vi fick reda på att hon badat bastu hemma och fått ett anfall. Oturligt nog ramlade hon mot stenarna och brände sig rejält. Ansiktet var förstört och benen illa åtgångna. Hon kom tillbaka och tog sin examen med röda stora märken i ansiktet och skinn transplanterat från olika ställen.

Jag har inte glömt den gången jag träffade henne i Uppsala. Vi läste där båda två, hon på juristlinjen och jag statsvetenskap. Jag hade inte sett henne på fler år och vi var nära de sista åren av våra studier. Hon hade träffat en kille och de planerade att flytta till USA för att avsluta sina studier där. Hennes ansikte var i stort sett läkt och hon strålade. Så glad jag var för hennes skull.

Jag har inte glömt samtalet jag fick från en av mina klasskamrater från gymnasiet. Riitta var död.

Jag har glömt hur det kom sig att hon dog. Men känslan jag fick under samtalet har jag inte glömt. Så orättvist det kändes, att hon skulle dö, när hon äntligen mådde bra och kunde se framåt i livet.

Många andra som både fick mig att skratta och gråta under skoltiden är suddiga för mig, även om händelser sitter kvar som små sår i hjärtat. Men Riitta glömmer jag aldrig. Jag kan fortfarande se hennes ansikte framför mig den dagen vi träffades för sista gången.