Helt uppslukad av min berättelse, hinner jag endast göra en del måsten. Det viktigaste är ju hundarna och lite hushållssysslor. När så dagen är som idag, med gråväder och regn ids jag inte ens titta ut. Jag tänder lampor och ljusstakar i alla rum. Hundarna sover och kommer bara in till mig för en stunds kel.

Jag har min berättelse och försöker bara föra den framåt. Allt snickeri med språket och omskrivningar får komma sedan. Berättelsen lever inom mig hela tiden och jag omhuldar den mot allt annat. Inget får klampa in i den. Den har börjat leva sitt egna liv och jag har stängt ute en hel massa annat. Men detta har jag väntat på sedan länge och är något jag verkligen vill hålla kvar. Samtidigt har det blivit viktigt att ta in så mycket kunskap från andra som skriver.

Jag skriver men är absolut ingen författare. Det blir man då något är publicerat och det vet jag inte om min berättelse kommer att bli. Men jag är en som skriver och det gör mig väldigt lycklig, då jag längtat efter att få hamna här.

Mannen är helt inne i att hitta nya SuvEllen och verkar ha gjort det. En lång resa förestår och jag är lite orolig. Vädret är så oberäkneligt att varje resa blir vansklig. Det ser ut som att jag blir ensam något dygn framöver och det är jag inte orolig för, utan det är resan mannen ska göra.

Jag får gömma mig i min berättelse så mina tankar finns där, istället för i konstiga scenarior.