Änglar finns

Ibland undrar åtminstone jag om det inte går omkring änglar på våra gator. De ser ut som vanliga människor, men när de börjar prata hajar man till. Ofta när jag sett på program om svårt sjuka barn undrar jag hur de kan vara så enormt kloka. Trots att de vet att de aldrig blir friska eller kanske ska dö tidigare än väntat, så ger de så mycket kärlek till sin omgivning. De tröstar sina föräldrar och syskon, som mår väldigt dåligt och sörjer över sitt barn. Hur kan de vara så lugna och tillfreds med sin vetskap? Det är som att de redan är små änglar som finns här på jorden.

En gammal människa har ofta samma utstrålning och verkar inte ens tänka på sin död. Samma gäller andra människor som lever med döden i sin närhet. Har de fått en vetskap som vi andra inte har tillgång till, eller hamnar man bara i det tillståndet när det inte tjänar att kämpa mot längre? Min pappa säger ofta att han inte är rädd för att dö. Han är snart 88 år gammal och trots alla skavanker man har vid den åldern är han nöjd med sitt liv. Jag frågade honom om varför han inte är rädd för döden. Lyte kryptiskt svarade han att han varit där och hälsat på så han vet att han får det bra. Mer ville han inte berätta, men jag ska försöka få honom att göra det. Får man besök av någon eller något när det börjar närma sig eller vad är det som händer?

Hur det än är med den saken, så verkar vissa människor ha ett inre ljus som sprider godhet. De finns mitt ibland oss och vi borde kanske försöka prata mer med dem. Döden kanske är en början på något mycket bättre, det som bibeln kallar paradiset. Men att söka döden som självmordsbombare verkar fel sätt. Att orsaka andras död är att spela gud i mina ögon. Vi ska nog alla vänta tills det är dags och under tiden försöka göra gott. Men ibland undrar jag om inte livet på jorden är helvetet, när man läser och hör om allt elände som sker.

Hat i allmänhet

Såg uppdrag granskning på svt och det var en uppföljning från reportaget om näthat. Jag avskyr ordet hat och hata. Tycker inte någon är frisk som tar till de orden mot någon annan. Det är klart att man inte måste älska alla människor, att man får tillåta sig att tycka illa om vissa. Men de har alla ett existensberättigande och jag kan i alla fall säga att jag inte hatar någon människa i hela världen. Inte ens den som placerade bomberna i Boston för någon dag sedan. Däremot anser jag att den eller de som gjort det ska straffas för sitt illdåd och att de spelar gud.

Lika illa är det att spy ut sin galla över någon som har en annan åsikt. Vare sig det är på nätet eller ute i samhället. En händelse som jag fortfarande inte kan förstå, är när jag en dag kom hem från mitt arbete och parkerade bilen. Eftersom jag hade min hund med mig till arbetet varje dag körde jag bil och hade äntligen fått en egen parkeringsplats. Där jag bodde i Göteborg var det svårt att hitta en parkering när man kom hem varje dag, så att ha en egen var underbart. Den dagen jag vill berätta om steg jag ur bilen och öppnade skuffen för att hunden skulle kunna hoppa ut. Då kom en ung man cyklande mot mig. Först uppfattade jag inte vad han sade, så jag frågade honom om det. Han frågade vad jag ville ha för min bil. Lite häpet svarade jag att den inte var till salu. Men ynglingen stod på sig och ville veta vad jag ville ha betalt för bilen. När jag efter ytterligare förklaringar till honom inte verkade få honom att förstå att jag inte tänkte sälja bilen, utbrast han föraktfullt: ”djävla hora”. Jag bad honom fara och flyga någonstans, samtidigt som jag gick därifrån. När jag kom in i lägenheten rusade jag till fönstret där jag kunde se bilen. Jag var rädd för att ynglingen skulle göra något på den och flera gånger under kvällen gick jag bort och tittade för att vara säker på att han inte kom tillbaka.

Såhär efteråt kan man ju tycka att det inte var så farligt, men jag var rädd i flera dagar efter den händelsen. Ord som jag inte förstod varför han sade skrämde mig, eftersom jag inte varit utsatt för dem tidigare. Varför kände han ett sådant hat mot mig, bara för att jag ville behålla min bil? Än idag flera år efteråt kan jag inte förstå ynglingen. Men jag förstår den rädsla människor känner när de blir utsatta för olika hot eller tillmälen. Det är fruktansvärt att behöva se sig över axeln, så att ingen kommer för att skrida till verket och göra verklighet av sina hot.

Så tänk på vad du säger eller skriver. Ord kan verkligen göra ont och förstöra livet för den som blir utsatt för dem.