Ännu en kall dag

Mössa på och sedan går man med huvudet nerkört mellan axlarna i vinden som biter i kinderna. Hundarna har päls och de tycker inte att det är för kallt, då det inte är någon snö. Jo, vi hade snömögel i morse men det blåste bort rätt snabbt. Läste om snö som vräkte ner norrut och bilolyckor. Om jag är less på vintern så är det nog fler norrut som är det.

Mr J kände sig sjösjuk när han vaknade i morse och hade ont i huvudet. Efter någon timme kände jag också det som jag suttit i en båt länge. Alvedon gjorde att vi ändå har hållit oss på benen idag. Alla säckar har Mr J kört till tippen och hundarna fick en långpromenad. Så nu sitter vi i biblioteket med halsont och en omgång alvedon intaget. Det bör inte vara influensa då vi vaccinerat oss mot det, men någon basilusk har letat sig hem till oss.

Mörkret sluter sig runt huset och doftljuset sprider en ljuvlig doft härinne. Kvällen ska vi ägna oss åt att tycka synd om oss och kurera våra stackars sjuka kroppar.

C-vitamin i massor ska vi ta.

Vila blir det också.

Vi får stötta varandra genom denna förkylning. Hoppas vi mår bättre i morgon.

Änglar finns

Ibland undrar åtminstone jag om det inte går omkring änglar på våra gator. De ser ut som vanliga människor, men när de börjar prata hajar man till. Ofta när jag sett på program om svårt sjuka barn undrar jag hur de kan vara så enormt kloka. Trots att de vet att de aldrig blir friska eller kanske ska dö tidigare än väntat, så ger de så mycket kärlek till sin omgivning. De tröstar sina föräldrar och syskon, som mår väldigt dåligt och sörjer över sitt barn. Hur kan de vara så lugna och tillfreds med sin vetskap? Det är som att de redan är små änglar som finns här på jorden.

En gammal människa har ofta samma utstrålning och verkar inte ens tänka på sin död. Samma gäller andra människor som lever med döden i sin närhet. Har de fått en vetskap som vi andra inte har tillgång till, eller hamnar man bara i det tillståndet när det inte tjänar att kämpa mot längre? Min pappa säger ofta att han inte är rädd för att dö. Han är snart 88 år gammal och trots alla skavanker man har vid den åldern är han nöjd med sitt liv. Jag frågade honom om varför han inte är rädd för döden. Lyte kryptiskt svarade han att han varit där och hälsat på så han vet att han får det bra. Mer ville han inte berätta, men jag ska försöka få honom att göra det. Får man besök av någon eller något när det börjar närma sig eller vad är det som händer?

Hur det än är med den saken, så verkar vissa människor ha ett inre ljus som sprider godhet. De finns mitt ibland oss och vi borde kanske försöka prata mer med dem. Döden kanske är en början på något mycket bättre, det som bibeln kallar paradiset. Men att söka döden som självmordsbombare verkar fel sätt. Att orsaka andras död är att spela gud i mina ögon. Vi ska nog alla vänta tills det är dags och under tiden försöka göra gott. Men ibland undrar jag om inte livet på jorden är helvetet, när man läser och hör om allt elände som sker.