Fem dagar kvar

Solen värmer våra sinnen och kroppar idag. En svag vind gör att vi får svalka inne. Idag har vi betalat husförsäkringen och lyckades faktiskt skriva ut försäkringspappren. Vi har fått kläm på hur vår trådlösa skrivare fungerar och det känns bra. Vi hann ju inte riktigt lära oss allt om den innan det var dags att lämna gamla huset.

Turbo löper och sköter sig riktigt bra. Hon har blivit duktig på att hålla sig ren och därmed har hon blivit mycket lugnare. Kuma är inte ett dugg intresserad och det är bra. Hundarna äter bra och nu kan vi låta tiden läka våra hjärtan. Livet går vidare.

Vi har märkt att var gång en flockmedlem försvunnit, så har dynamiken förändrats bland hundarna. Likaså när någon ny kommit till flocken. Det ska bli intressant att se hur det blir nu. Jag hoppas att Kuma och Turbo ska komma närmare varandra för pojkarna har tyckt att hon varit lite jobbig. Turbo är ju sex år yngre än de båda var. Nu kanske hon tyr sig till Kuma och han tar till sig henne. Kuma och Unkas blev väldigt tajta då Nellie försvann.

Vi har också bestämt oss för att ha dessa två nu. Ett nytt liv i huset väntar och både de och vi måste boa in oss. Hitta rutiner och ett vardagsliv. Sedan tycker inte jag att det är rätt mot Kuma att ta in någon ny hund när han är så gammal. Han ska få ett lugnt liv utan för mycket stimmande. Men nästa hund blir en stor hund. För vi ska ha en stor och en mindre i vårat hem. Hundar ska vi ha så länge vi kan.

Äntligen hemma igen

Fick klartecken idag från läkarna att behandlingen fungerar och att det endast är tiden som läker bort viruset. Jag har tre dagar kvar med kortison och då är det nedtrappning varje dag. Det bästa är att de säger att jag aldrig får detta elände igen. Först trodde de att det var kristaller och då hade de skickat hem mig, men sedan insåg de att det var denna inflammation på balansnerven. Då måste man få behandling och kortison är det enda som kan lindra symptomen. Nåväl, jag är hemma sedan mannen kom efter lunch och hämtade mig.

Kan ju säga att det känns lite som att gå ombord på en gungande båt, men jag mår inte illa. Men golvet är inte direkt plant just nu och det är ganska utmanande. Men som sagt det kommer att ge med sig och jag är sååå glad att vara hemma.

Vanlig tisdag 

Regnat inatt igen och hundarna vill inte vara ute. Lika bra att stänga dörren ut till trädgården. 

Jag har konstiga mardrömmar om nätterna just nu. Det har börjat denhär veckan och jag tror att det är foten som spökar. När jag vaknar så sticker det på något ställe i den. Jag hoppas att det är nervtrådar som håller på att läka ihop. Hade liknande drömmar och stickningar tidigare också. Men så slutade det och jag sov gott ett tag. 

Men hundarna sover gott. Jag hoppade till då det dansade till och Kuma tittade undrande på sängen. Han ramlade ner från den och vaknade på golvet. Unkas orkade inte ens reagera. 

Torsdagens status

I södra Sverige fortsätter sommaren och jag är både glad och ledsen för det. Glad att hundarna kan gå in och ut som de vill hela dagarna, ledsen för att jag inte kan göra det. Ofta går mina tankar tillbaka på våren och mina promenader med hundarna. Jag var ute i alla väder och minst en och en halv timme varje dag. Så bra jag mådde av det och så roligt Unkas tyckte att det var att gå hem till pappa och hälsa på. Nu vet jag att pappa inte kommer att bo hemma igen, men hoppas att han får ett boende hundra meter från vårat hus. Då kan Unkas och jag gå hem till honom där igen. Bara jag blir ok i foten och kan promenera ute med hundarna igen. Så min största rädsla är att det ska ta alltför lång tid att komma igång med att gå igen.

wp-1462800632478.jpgMina dagar är just nu väldigt långa och rätt enformiga. Jag läser mycket och ser på Youtube klipp, för att fördriva tiden. Mitt första mål kommer att bli att kunna röra mig inomhus på två ben. Tänk, att kunna stå på två ben och tvätta händerna, gå bort till kylen och dricka iskallt vatten. Idag är det sex veckor sedan jag låg på sjukhuset och väntade på operation. Troligtvis rätt nerdrogad då allt är mer eller mindre ett töcken för mig och värken hade varit fruktansvärd om jag inte varit det. Vissa saker kommer jag ihåg och det är den galna kvinnan som for fram med sin rullator i korridoren och skrek okvädningsord till alla och envar. Det ord jag inte ens vill skriva ned, så fruktansvärda var de. Vid ett tillfälle dök hon upp i det rum jag och en annan kvinna låg i och krävde att jag skulle lämna sängen för att det var hennes. Som tur var hade jag en larmknapp och personalen kom och förde bort henne. Jag har mardrömmar om händelsen än idag.

Den andra händelsen var när ett biträde menade att jag skulle stiga upp och sätta mig på en stol så att de kunde tvätta mig. Jag var livrädd då de direktiv jag fått var att inte röra foten som låg helt oskyddad. Den låg inbäddad i lakan eller något sådant och så måste den göra tills operationen. Så rädd jag var att biträdet som var väldigt barskt skulle dra upp mig. Men när jag berättade det för en sjuksköterska lugnade biträdet ner sig.

Den tredje händelsen var när jag satt på ett operationsbord och skulle få ryggmärgsbedövning. Först gick det bra och jag kände inte så mycket, men så kände jag som en kniv i ryggen och hur jag faller framåt. Vet inte om jag svimmade eller vad som hände, men jag var inte närvarande vi själva operationen. När jag vaknade låg jag på uppvakningen och två sköterskor gav mig vatten. De berättade att foten var opererad och att jag skulle komma upp till en sal.

Detta är kanske tråkig läsning för många, men för mig är det en nödvändighet att skriva ned hur jag kände det och min upplevelse av alltihop. Jag vill också berätta om alla människor som hjälpte mig när jag ramlade. Pappas granne som om ut och lade en filt över mig där jag låg i det våta gräset, samt lugnade min pappa som blev helt ifrån sig. Amulanskillarna som försökte lindra min smärta och med stort tålamod fick mig in i ambulansen. En av dem övertalade en sköterska på akuten att ta in mig på ett enskilt rum. Många var de biträden och sköterskor som hjälpte mig lindra smärtan och uppmuntrade mig.

Denna läkning av min fot är inte bara en läkning av en skada utan en läkning av vissa traumatiska händelser som finns kvar i mitt huvud. Tiden är det som läker och den går ju som sagt.

Nu räcker det 

Unkas tycker att det är dags för mig att ta av gipset och börja gå som vanligt. Onödigt att hoppa omkring sådär. 

Hundarna är helt slut på kvällarna efter att ha vaktat mig hela dagarna. Unkas håller koll på mig hela tiden och när mannen kommer hem, slocknar han direkt. De luktar sjukdom och slickar mig på tårna då och då. Mindre nu än när jag kom hem. Jag tar det som ett tecken på att det läker bra. 

Snart ny månad och ny vecka. Idag kliar det lite under gipset och jag försöker komma åt det. Har en linjal som är perfekt. Det lindrar.

Det är fredag och mannen får vara hemma i två hela dagar. Det muntrar upp mig och hundarna blir så glada. 

Solen läker

Har varit ute i solen ett par timmar och känner att livet känns lättare efter det. Allt är mycket lättare när det är varmt och man hör fåglarna sjunga. Vi tog vår vanliga tur ut på landet och lugnet där fick mig att släppa det tunga som låg kring hjärtat. Nauren har en läkande effekt på det mesta. Både hundarna och jag mår bra av dessa turer.

Efter det har jobbet gått som en dans och nu ligger de ute i trädgården. Gräset ger svalka och skuggan är det de föredrar. Jag ska sätta mig ute en stund efter att de fått sin mat. Det gäller att ta vara på alla fina dagar.

sol-sonriente-8