Vi flummar vidare

Sol och blå himmel, vad mer kan man önska sig? Jo, ett hus för oss kanske. I morgon är det dags att titta på hus nr 4 och nu hoppas vi på att det ska kännas rätt. Byn är rätt och planlösningen verkar rätt. Trädgård finns och även vinfält att se ut över. Som vanligt vill vi att det ska vara utvecklingsbart och är det bara det så….. Spännande som tidigare och vi är förväntansfulla.

Idag har vi gått lite längre rundor och Unkas fick doppa tassarna i medelhavet. Tyvärr sprang det en lös hund nere på stranden senare så vi kunde inte gå ner dit. Turbo får spel om hon ser en lös hund. Därför blev det inga bilder därifrån. Det får bli en annan dag. Men de fick ändå en fin tur.

Nu på kvällningen är det lite molnigt, men inte mulet och +15 ute så det börjar bli lite kyligt. Luckorna sängs och dörren också, efter att ha stått öppna hela dagen. Snart drar vi för och stänger värmen inne. Men solen går inte ned förrens om någon timme så det är ljust ute. Vi får mycket d-vitamin varje dag och det känns för vi sover så bra.

Eftersom jag inte kunde ta någon bild idag sätter jag in en bild sedan tidigare år. Tagen några mil härifrån I Gruissan plage.

Även då doppade Unkas tassarna i medelhavet. Gissa om han skrattade med hela ansiktet när han kom tillbaka. Jag lovar att fota en annan dag vid stranden.

Pratade även med pappa idag som var på ett strålande humör. Allt var bara bra där och han berättade vad han gjort och inte gjort. Det gör mig glad att han har det så bra och personalen är så underbara med honom. Han ska känna sig trygg och det gör han. Snart kanske de gör en bussresa ner till Smygehuk och tittar på havet. Men det måste nog bli lite varmare ute.

 

Annonser

Tillbaka i Bessan

Vi steg upp kl.07.00 och det var inte populärt hos hundarna. Sådana påhitt gillar de inte. Men vi visste inte hur lång tid det skulle ta att köra till mötesplatsen i St.Genies Fonterdit. Nu var vi där en timme innan så codrivern jag som hittade dit utan gps, lotsade oss ner till idrottsplatsen där vi stannade för tre år sedan. Snacka om elefantminne. Nå väl där intog vi en fashionabel frukost med mina färdigbredda smörgåsar och ett stort glas juice.

Därefter en snabb vaskning av oss tvåbenta, vi duschade igår så det fick duga. Sedan träffade vi mäklaren och körde till en fin liten by och kom fram till huset vi skulle titta på. Det var inte helt bra, men läget perfekt. Fick sedan ett bra samtal med mäklaren och nu hoppas vi på att få titta på några hus i slutet av veckan.

Vi körde tillbaka till ställplatsen vid motocrossbanan i Bessan. Nu blev det storstädning av husbilen och sedan samtal med våra gamlingar. Nu förstår de inte riktigt var vi är och det blir lite konstiga svar. Men det känns ändå bra att hålla kontakt med dem.

Hundarna sover och i morgon blir det sovmorgon. Unkas sår är nästan läkt nu och snart är kragen ett minne blott.

Förvånad igen

Jag tillhör inte de personer som tittar mig i speglar hela tiden. På morgonen gör jag ju det när jag gör mig i ordning och även på kvällarna när jag borstar tänderna. Men jag brukar aldrig göra det under dagarna. Varför vet jag inte, det har bara blivit så. Jag brukar inte titta på mig själv när jag går förbi skyltfönster heller. Därför blir jag lite förvånad ibland när jag hamnar framför en spegel. Ojdå, vad har hänt där?, kan jag tänka. Jag funderar sällan över hur andra människor uppfattar mig när det gäller det fysiska. Istället tänker jag mer på hur de uppfattar mig som person. Tänker mig för när jag säger något och försöker bjuda på det som finns i mitt hjärta.

Härmed vill jag inte påstå att jag är någon vän ängel. Jag kan nog verka kärv för vissa, men det köper jag. Fast jag försöker motverka det med att le ofta. Ett leende är befriande och kan göra mycket när det gäller att kommunicera. Hel och ren, med ett leende på läpparna möter jag min dag och speglarna lämnar jag åt andra. Det viktigaste för mig är att vara vacker inuti.

Stor spegel lutad mot väggen, Calgaryherald_thumb[3]

Men som prydnad är speglar väldigt fina.

Vårpromenad

image

Efter en lång tur på landet är vi hemma och har just ätit sen frukost. Eller man kanske ska säga lunch.
Till hundarnas förtjusning är dörren till trädgården vidöppen. De springer in och ut hela tiden, bara för att de kan.
Nu börjar en tid med stor frihet för dem. De kan ligga i gräset och sova, eller titta på vad grannarna gör.

Tillbaka hemma igen

Jag har varit en runda nere vid kusten och kollat lappar i affärer och satt upp anslag om öppet hus, som ska äga rum på måndag. Nu ska jag bara sätta mig ned och skriva ned några hållpunkter om det jag vill prata om. Tänkte titta in på biblioteket också men det var inte öppet idag. Jag har inte klart för mig vilka öppettider de har där så det kollade jag också. I morgon är det öppet och jag får gå dit och prata med bibliotekarien.

Igår tackade jag nej till konferensen som ska äga rum på fredag i Linköping. Jag har 74 mil dit upp och det är helt uteslutet att hinna dit till klockan halv tio på fredag morgon. Men jag har inte heller råd att ta in på något hotell över natten och att åka hemifrån redan på torsdag, vilket är i morgon fungerar inte. Vem ska ta hand om hundarna, när både mannen och jag är borta? Jag har ingen granne som är hemma eller råd att betala för det. Att plötsligt låta någon okänd komma hem till dem, tror jag inte att de skulle acceptera. Det hade varit skillnad om jag haft 7 mil enkel resa för då hade jag kommit fram och tillbaka på samma dag. Nu är det över 140 mil för att vara på konferens en dag. Det hela slutar strax efter fyra på eftermiddagen och om det gått något tåg så hade jag med lite tur varit hemma natten till lördag. Så jag åker inte dit. Det konstigaste är att jag inte hört ett dugg från huvudkontoret på hela dagen. Inte något mail eller telefonsamtal, så de hade kanske räknat med att jag skulle säga nej. Skit samma.

Jag kämpar vidare med mitt istället och hoppas att det kommer åtminstone fem personer på måndag.