Så skönt att den sista vintermånaden är på väg mot sitt slut. Snön är nästan borta överallt här i skåne och vårvindarna är friska. Blir förstås lite kallt men det är så skönt att det börjar bli ljusare om morgnarna och dagarna längre. Ser att det börjat dyka upp trädgårdsjobb och det är ett tydligt tecken på att våren är på gång. Det känns lite som att jag börjar vakna upp ur en vinterdvala. Kan kanske bero på att jag är ett vårbarn och därför mår bäst under just denna tid på året.

Såg precis ett kort program om Lasse Lönndal, som var en av Sveriges mest populära artister på femtiotalet. Han är gammal pensionär idag och pratade om att när man kommer upp i hans ålder så försvinner vännerna efterhand. Det kände han som en nackdel med att bli gammal och när någon dör finns aldrig chansen att kunna ta upp en förlorad kontakt. Precis så känner jag när det gäller min mamma som dog för snart tio år sedan. Det är ju nu när jag är vuxen som jag skulle ha mer tid att umgås med henne. När man var yngre, var det så mycket i ens liv som gjorde att man inte hade tid. Nu har jag den tiden eftersom jag inte har samma sorts aktiviteter idag. Det är inte så att jag ångrar mitt liv, men jag kunde inte ana att saknaden skulle bli så stor. Jag tänker på henne väldigt ofta då jag skulle vilja berätta eller prata med henne om saker som sker. Nu får det bli i mitt huvud som jag berättar. Kanske hör hon det. Jag vill i alla fall tro det.

Men det är inte bara henne jag tänker på utan även alla andra som inte finns mer. Det är ju inte så att man väljer bort dem ur ens liv, som man gör med människor som fortfarande finns i livet. Dem lämnar man bakom sig av olika orsaker och går vidare. Att människor dör och inte finns hos oss mer, är en sak man måste vänja sig med och ju fler som försvinner desto lättare går det. Men saknaden försvinner aldrig.