Minnet

Ibland undrar jag lite hur våra minnen förändras med tiden och hur påverkbar man är som gammal. Plötsligt pratar pappa om saker som gäller mamma och min syster som han aldrig sagt förut. Jag känner att han fått vissa saker berättas av henne och hon har alltid fabricerat minnen. Inte för att mamma var en ängel här på jorden, även om hon är det nu. Men min syster har aldrig varit en ängel och kommer heller aldrig att bli det. Hon har en naturlig gåva att vara elak och den har hon ärvt från mormor. Därför blir jag konfunderad då jag hör hur min pappa berättar ett minne som är mitt, men säger att det är min syster som det gäller.

Nu vet jag att hennes äldste son kan läsa detta och det kan göra ont. Men den pojken har ärvt sin faders godlynta humör och vänliga sinne. Min gudson som ligger mig nära hjärtat och är glad för att ha kontakt med.

Men så pratade pappa och jag om minnen som jag har och det blev många skratt. Så dagen med pappa slutade på ett hjärtligt sätt. Jag höll inne med mina åsikter om min syster och fokuserade på det som är roligt. Undrar om det kallas att vara vuxen?

Dagen har varit fruktansvärt kvav. Ja, luften alltså. Nu är vi i Sverige och då skulle jag vilja säga att det blir åskväder ikväll. Det känns i alla fall som så. Ett förlösande regn som gör luften klar. Men på senare år har det inte blivit så utan liknat mer vädret som är söderut. Förresten så längtar jag tillbaka. Ett liv med tomater,citroner, oliver och rosévin. Bara äta tapas och till dessert melon. Suck….

Nåja det är fredag och varmt ute. Ett glas rosé har jag också bredvid mig. Om jag säger så:” Jag lider inte.”

Annonser

Jag Vasvmh idag

Täppt näsa och krispig luft är ingen bra kombination, så idag har jag vård av sjuk vuxen med hundar hemma. Men ingenting kunde hindra oss från att gå ut idag. Två puffar av otrivin komp och näsan slutade rinna, men faen vad det sved i den. Torrt som fnöske hela tiden jag var ute på långpromenad med hundarna. Lite kallt om händerna i början +2, men efter x antal hundra meter hade jag fått upp värmen, såvida det inte var feber.

När jag väl kom hem kom feberfrossan och nästäppan. Tur att pappa sov när jag och Unkas lämnade posten. Vill inte smitta honom med något. Fast jag tror att det är han som smittat mig via hemhjälp eller han som rensade luftgångarna i köket. Men det är ju dumt att förvärra förkylningen.

Sitter och tittar ut genom mitt fönster och på en granne som packar ihop sina saker för att åka. De har flyttstädat hela dagen och nu ska de till sitt nya hem. Jag har ingen aning om var de ska bo och det behöver jag inte heller. Lite roligare att fantisera om var de kan tänkas bo nu. Om någon vecka kommer det att flytta in nya ägare och börja sitt nya liv i huset. Någon gång kommer det kanske att bli min tur att packa ihop alla saker och flytta till någon annan plats i världen. Spännande att tänka på det.

Om ni tycker att det är mycket svammel i bloggen idag, så skyller jag på febern.

Fas 3

Livet kan indelas i olika faser och jag närmar mig fas 3. Den första fasen är när man växer upp och går i skolan. Den kan vara olika lång beroende på hur länge man går i skolan. Just fas 1 vill många forcera så snabbt som möjligt. Man vill in i fas 2 i livet. Den fas då man ska tjäna pengar och flytta till något eget. Det inte många förstår är att fas 2 innebär en stor otrygghet och kan vara väldigt arbetsam.

Efter några år i fas 2 , brukar många längta tillbaka till fas 1. Varför tog man inte tillvara på tiden i den första fasen och kunde förstå hur bra man hade det. Men en del hade det riktigt djävligt och var för ung för att kunna göra något själva. Därför är den andra fasen en befrielse för dem. Nu kan man bestämma över sitt eget liv och välja var man vill bo. För de som inte kunnat ta till sig möjligheterna i första fasen blir den andra fruktansvärt jobbig. Vissa saker är man för gammal till, medan andra saker är man för ung för.

Jag närmar mig fas 3, där jag åter kan ställa mig lite vid sidan av arbetslivet och samhället. För mig känns det skönt att få hoppa av och bara bry mig om att må bra. Det man har uppnått har man uppnått och det finns inte mer att sträva efter. Det som känns lite jobbigt är att fas 3 ska gå alltför fort. Åtminstone jag vill att åren ska gå långsamt och det blir så viktigt att ta vara på varje dag, varje timme och varje minut. Förlänga tiden här för fas 4 vet vi ju inget om. Det är klart att en del tror sig veta hur sista fasen blir, men ingen är innerst inne hundra procent säker.

wpid-fb_img_1432318773099.jpg

Auktoritära system

Jag har börjat lyssna på P1 radio om morgnarna. Det har väl kanske med åldern att göra och även influenser från mannen i huset. Efter att i många år lyssnat på typiska musikkanaler, på väg till och från arbetet, rattade han över till P1. Han har ofta kommit hem och berättat om intressanta program han lyssnat på och jag blev lite avundsjuk över allt han lärt sig. Därför har jag också börjat lyssna på denna kanal när jag gör mig klar på morgonen. Man blir faktiskt lite trött i öronen av all musik som alltid strömmar ut från radion. Även allt strunt som programledarna i dessa kanaler håller på med.

Nu slipper jag bli irriterad på struntet. Bättre än att bli på dåligt humör och gnälla, är att bara ratta över till en annan kanal. Tyvärr har jag inte fått ta del av särskilt intressanta program. Oftast är det ett ringprogram där folk får ringa in och tycka till om precis vad som helst. I och för sig väldigt bra, men jag tycker att det är tråkigt i längden. Sedan har det varit matprogram. Jag har lärt mig en hel del om rawfood, tomater, lök och ägg. Lärde mig förresten att koka perfekta ägg och nu äter vi väldigt goda sådana varje morgon. Även hur man kan använda vitlök så att det blir en mild smak eller stark smak i maträtterna. Sedan vet jag också en hel del om modets uppkomst och hur reklamen för modet utvecklats. Lite allmänbildning med andra ord. Men inte det mest intressanta i mina öron.

Men denna morgon var det ett riktigt intressant program. Det handlade om auktoritära personer och chefer. Man tog upp frågan om hur folk kunde tycka att Hitler hade rätt och följa honom. Men det som fick mitt intresse var en intervju med en psykolog, som skrivit en bok om arbetsförmedlingen. Han hade intervjuat flera anställda om deras arbetssituation och hur de följde alla direktiv från ledningen. Trots att de inte tycker att de har en bra arbetssituation ändå följer de regler som de fått. För det är ju så att från att ha varit en trygghet för de som blivit arbetslösa, så har de istället blivit ett slags övervakare. De ska se till att alla söker arbete och verkligen är aktiva med det.

Jag har själv tänkt på den förändring som blivit. När jag var arbetslös i några omgångar under min tid i Göteborg, så försökte de verkligen hjälpa till att jag skulle få ett nytt arbete. Det kom hem lappar med arbeten jag kunde söka och det var heller inget tvång att jag måste söka dem. Ingen kontrollerade om jag sökt eller inte. Jag behandlades som en vuxen person och kände att de litade på att jag sökte det som var intressant. Idag ska folk skriva aktivitetsrapporter och skicka in, även om det inte finns några jobb att söka. Har grannar som skickar in och söker jobb som de aldrig kommer att få. Dels på grund av att de inte har rätt kunskaper och i de fall de har det så faller det på åldern.

Vi lever i en värld där vi styrs av auktoritära instanser överallt. Vad är det som händer?

 

Föryngringstaxi

Klara for runt som en galning i huset och svamlade om en taxi. Alla samlades omkring henne och då förklarade hon att det finns en föryngringstaxi i Jönköping. Varje morgon brukade hon läsa Aftonbladet på den bärbara data hon fått av sonen. Det var för övrigt det enda hon använde den till. Nåväl idag hade hon läst en artikel om män som skjutit på varandra i Jönköping och de flydde från brottsplatsen i en taxi. När polisen stoppade taxin steg några tonåringar ur den. Därför ville Klara att allihop skulle åka upp till Jönköping och ta en tur med denna taxi, för det hade ju varit trevligt att kliva in i den som åttioåring och ur den som sjuttioåring.

Nej, det finns ingen föryngringstaxi i Jönköping, utan denna lilla historia dök upp i huvudet när jag läste artikeln i morse. SVT pratade också om män som skjutit på varandra och när jag sedan läste artikeln om männen som flytt i taxi och stigit ur den som tonåringar kände jag att nu får väl journalisterna skärpa sig. Tydligen är de skjutgalna tonåringarna under arton år och att kalla dem för män är att ta i enligt mitt tycke. Ensamkommande flyktingar kallas barn trots att de är över arton, men skjutgalna sjuttonåringar är män. Nu vill jag absolut inte klanka ned på flyktingar, utan på journalisterna som skriver artiklar och sitter i direktsändning.

Jag anser att man är barn upp till tonåren vilket brukar räknas till trettonårsåldern. Då blir man tonåring och fråga någon som år tretton om de anser sig vara barn, så får ni se vilket svar ni får. Vid arton är man myndig i Sverige, vilket betyder att man får rösta i riksdagsvalet, köra bil, ta lån till olika köp mm. Då betraktas man som vuxen. Tidigare blev pojkarna inkallade till militärtjänstgöring för att de skulle bli män. Nu har ju den allmänna värnplikten tagits bort, men som myndig vid arton bör väl alla kallas män då.

Skärp er journalister!!!!

Eftermiddag i byn

Städningen är så gott som avklarad och gräsmattan klippt. Nu ska hundarna snart få sin middag och jag torka golven. Annars är det inte mycket liv i denna by på lördagen. Det märks att semestertiderna har börjat. Alla ungar som sprang än hit och dit har åkt sin väg till olika semesterställen. Skönt för oss som fortfarande är kvar i byn. Inget regn har fallit och värmen verkar hålla i sig. En förvirrad fluga har kommit in på kontoret och nu flyger den än hit och än dit för att hitta en väg ut. Jag kan bara önska den lycka till och hoppas de försvinner snart.

I morgon stundar arbete med företaget och dessa tidrapporter som börjat strömma in. Räkningar ska betalas och jag ska fortsätta med min synopsis på boken. Hundarna ska naturligtvis få sin tid och kanske blir vädret lika bra som idag. Då sitter vi med all säkerhet ute och sköter datajobben.

Pojken har handlat på giraffen, ett stort köpcentrum i Kalmar och styr nu kosan över bron. Förväntansfull och spänd inför den kommande veckan. Man avundas honom lite eftersom det är första gången för honom. Kommer ihåg hur roligt det var när jag för första gången åkte på semester utan mina föräldrar. Då var man äntligen vuxen.

 

Att vara barn till gamla föräldrar

Något man aldrig tänker på när man är yngre är hur det blir vid vuxen ålder. Samtidigt som man själv blir äldre, blir även föräldrarna det. Då kunde jag gå till min mamma för att få råd och hjälp med olika saker. Något som var självklart tyckte jag då. Vissa råd följde jag och andra glömde jag bort. Så är det väl alltid.

Med tiden stod jag på egna ben och då bestod oftast hjälpen av råd och den praktiska hjälpen behövdes inte så mycket. Jag lånade mina föräldrars bil för att åka till studiestaden Uppsala. Det sista året bodde jag mer hemma än på studieorten. Jag var redo att ge mig ut i arbetslivet och hade fast sällskap som redan arbetade. Vid mina olika flyttar fick jag hjälp med att bära och sedan installera mig i lägenheter. Sista gången jag flyttade klarade jag mig helt själv och med föräldrar som blivit äldre ville jag inte heller be om hjälp.

Idag är rollerna omvända. Jag kör min pappa till olika instanser för undersökningar och annat. Ordnar hans räkningar och handlar mat varje vecka. Senaste veckan har jag även börjat se till att han sköter sin hygien. Med åren har det blivit nödvändigt att hjälpa honom mer och mer. Nu är det han som ber mig om råd och praktisk hjälp.

Allt detta funderade jag aldrig på när jag var yngre. Att en dag skulle det bli jag som hjälpte istället för att bli hjälpt. Men jag ser det inte som en börda trots att det tar en hel del av min tid. Det är en naturlig del av hur livet är. Istället ser jag det som en gåva att få vara en del av de sista åren i hans liv. Vi har nog aldrig varit så nära varandra som vi är idag. Han får ta min tid i anspråk.

heart-light-milford_3747_990x742