I natt vaknade jag och det var inte någon mardröm eller så som väckte mig. Troligtvis var det nerverna i min fot som spökade och kanske en nervryckning. Jag vände mig om och plötsligt slog det mig att allt kan ta slut när som helst. Då menar jag livet och här går jag omkring och är inte hundra procent säker på att någonting fortsätter efter att kroppen slutar fungera. Just då fick jag en liten panikkänsla och blev skakig. Men jag vände mig mot mannen och lade händerna på hans rygg och tog djupa andetag. Tittade på klockan som var nära halv två och tänkte att det var nog därför jag fick en sådan tanke. Spöktimmen ni vet eller just den tiden då maran flyger över alla tankar.

Jag känner att jag har höstdepression light just nu. Idag när solen äntligen visar sig igen kan jag slå bort det och när foten inte värker mår jag bra. Att inte kunna göra allt som jag brukar är väldigt frustrerande vissa dagar. Som när pappa ringer och säger att han har det tråkigt. Jag vill ju kunna åka och hälsa på honom och pigga upp honom. Nu åker mannen dit efter jobbet och det ger en liten tröst.

Allt känns så gammalt och förbrukat på hösten. Tur att jag har hundarna att kela med.