I flera veckor har jag hållit ögonen öppna ut mot fälten runt byn och i dungar, jag överallt. När jag åkt bil har mina ögon svept över slätterna för att se någon rörelse. Det är två hundar jag spanar efter, som är mycket saknade av sina ägare. Den ena är en bordercollie vid namn Bea, som varit på vift i snart två år. Hon har rört sig över ett stort område och jag tror att jag såg henne rusa över fälten tidigt i vintras. Hon har setts i Skurup vid olika tillfällen och kanske är hon på väg tillbaka till den camping hon bodde på när hon rymde. Vovven är inte från södra Sverige och hittar inte hem. Hon är brun,svart och vit, säkert väldigt mager och smutsig vid detta laget. En bordercollie är väldigt uthållig och kan springa långa sträckor. De går mycket på vilja och kan springa tills de stupar.

Den andra lilla damen rymde hemifrån Simlinge för två veckor sedan. Det är en ljusbrun, släthårig, stor hund vid namn Selma. En unghund på 17 månader som säkert är i trotsåldern. Hon har setts nära min by och det är henne vi spanar efter varje gång vi är ute och går.

Eftersom lilla Bea säkert är förvildad nu,och Selma visat att hon inte vill ha kontakt med människor, måste man ta det varligt och inte skrämma bort dem. Jag känner verkligen med ägarna till dessa hundar och om jag hade varit i deras situation så vet jag inte vad jag gjort. Kanske bott ute på åkrarna dag och natt. Stackars hundar som är förvirrade, rädda och hungriga. Det gör så ont i mig. Om någon av alla oss som spanar fick syn på någon av dessa hundar ändå.

Funderar någon som läser detta inlägg på hur de ser, kan ni gå in på Beas event eller Selmas. Där finns foton och de senaste iakttagelserna inlagda.