En gammal dam

Idag har vi gratulerat svärmor som fyller 89 år, vilket är en anmärkningsvärd ålder. Still going strong, skulle jag vilja säga. Bor själv i en liten lägenhet och sköter det mesta  av alla vardagssysslor på egen hand. Den enda hjälp hon har idag är städning, då knän och rygg inte är som de varit. En gång i veckan insisterar hon på att laga en middag till oss. Hon är fortfarande väldigt duktig på att laga mat. Men ibland sviker minnet en aning, vilket är ursäktligt vid denna ålder.

Hon blev en extramamma åt mig då min egen dog. En klippa då vi haft det stormigt vid olika tillfällen. Hundvakt många gånger då vi varit på teater mm. Kort sagt en underbar människa, som jag verkligen är glad att få ha gjort bekantskap med.

Därför ska hon få en stor kram på lördag då vi ska äta god mat och umgås. Grattis farmor!!!!

wpid-IMAG0230-1.jpg

Äntligen är det helg igen

Alla har väl väntat på att helgen ska komma och är säkert trötta efter att ha arbetat en hel vecka. Andra hatar när det blir helg och de inte har arbetet att gå till. En gång kände jag som det sista. Varje helg innebar ensamhet och ingen att prata med. Jag bodde i Norrköping och kände ingen mer än några släktingar jag hade där. Efter att min faster och farbror varit så vänliga mot mig när jag anlände till staden, ville jag inte störa dem mer. Jag fick bo hos dem ett par veckor och min faster lyckades genom kontakter, hitta en jättefin lägenhet åt mig. Deras egne barn bodde inte hemma mer och de ville säkert inte ha ett brorsbarn boende hos sig hur länge som helst. Jag var ju ändå vuxen.

Därför höll jag mig för mig själv, när det var helg. Jag promenerade omkring i staden och försökte njuta av allt jag såg. Inuti var jag rätt trasig efter ett jobbigt uppbrott från ett förhållande, så jag var säkert inte den roligaste att umgås med heller. Mina arbetskamrater kanske kände det och bjöd inte med mig alltför ofta. Två eller tre gånger blev jag ändå medbjuden på olika evenemang och då njöt jag verkligen. Vet inte varför det inte blev flera gånger, för de var inte elaka alls. Vi hade trevliga pratstunder på jobbet och de undvek mig inte alls.

Jag flyttade till Göteborg och levde ensam där med. Men den flytten gjorde att jag började trivas med att vara ensam. Då såg jag också fram mot helgerna. Jag njöt av varje stund och försökte ta hand om mig själv. Långa promenader, sköna bad med oljor och på sommaren satt jag på balkongen och bara var. Då började jag få vänner och plötsligt var helgerna uppbokade med olika aktiviteter.

Så ensamheten kan vara ett gissel, men även en gåva. Det beror helt på hur man mår inuti.

Stilla söndag

Vi fick ingen påhälsning från något monster eller annat utklätt barn igår, så godiset får vi äta upp själva. Kan inte påstå att vi är särskilt ledsna för det. Kanske är det våra tre stora hundar som gör att sådana besök uteblir. Istället tillbringade vi en avkopplande stund i bubbelbadet, med tilltugg och ett glas rött. Välgörande för trötta ryggar och efter städning av huset.

Denna dag började med promenad runt byn med hundarna och inköp av frukostbröd. Tyvärr, verkar mannen fått feber och därför ligger han däckad i sovrummet. Jag hoppas att det inte är något allvarligt som influensa, eftersom han inte hunnit ta sin spruta ännu. Jag har vaccinerat mig och det känns bra. Så denna dag är väldigt lugn, vilket känns skönt. Ser fler grannar som får besök av släkt och vänner. Eftersom vår släkt krympt till två väldigt gamla pensionärer, en ung man och en syster som bor långt norrut, får vi nöja oss med varandra och hundarna.

När jag var yngre, brukade släkten på pappas sida träffas vid storhelger. Det var många kusiner och fastrar/farbröder som hade väldigt trevligt tillsammans. Tror att en av de samlande krafterna var min gudmor, som tyvärr dog i cancer alldeles för tidigt. Efter hennes död slutade dessa träffar och kontakterna sker via datan eller telefonen. Lite tråkigt, men jag tror att många har det så idag. Man hinner inte träffas när ledigheten kommer, för då är det så mycket att göra i hemmet. De enda man hinner träffa är de som bor i ens närhet. Vilket som sagt är två äldre människor som helst av allt stannar i sina egna hem. De orkar inte med att sitta och prata alltför länge eller ofta. Vi brukar laga något gott när de fyller år och de uppskattar den middagen.

Klockan närmar sig fyra på eftermiddagen och det börjar skymma utanför fönstret. Ska tända ett ljus och kura skymning en stund.

 

Ibland begriper jag ingenting

Först får man läsa om en tös på 2 år som ska skickas till Frankrike helt ensam. Hennes mamma lämnade henne i Sverige och försvann. Nu har hon vuxit upp hos en fosterfamilj och plötsligt börjar man leta efter tösens biologiska mamma. Sedan berättar nyheterna om en mamma som bor i Sverige med sin svenskfödde son ska utvisas. De bor här ensamma utan en enda släkting oc nu ska pojken tvingas bo i fosterhem och mamman skickas ut ur landet. Släktbanden är inte tillräckligt starka säger myndigheterna. Allt detta känns som en skräckfilm och helt galet. Hur tänker man egentligen när man agerar på detta sätt. Det kan inte vara på barnens bästa i alla fall.

Vad är det som säger att en biologisk mor är mer lämlig att uppfostra ett barn än en kvinna som tagit detta barn till sig? Vem ska bestämma lämpligheten när barnet en gång blivit lämnad och inte ens känner sin biologiska mamma. Jag anser att man inte ska rycka upp ett barn från en trygghet i en familj som älskar henne och verkligen vill hennes bästa. Om hon vill söka upp sin mor senare eller börjar fråga efter henne kan man istället på ett försiktigt sätt låta dem få lära känna varandra. Mamman kanske inte har möjlighet att ta hand om henne.

Varför ska man skicka iväg en mamma bara för att hon är medborgare i ett annat land just nu? Vill hon stanna hos sin son och se honom växa upp i Sverige borde hon få det. Sonen är svensk medborgare och borde verkligen få ha sin mamma hos sig. Ge henne svenskt medborgarskap och låt dem få leva ifred.

Jag blir så arg över den stelbenthet myndigheterna visar i dessa fall. Har barn inga rättigheter alls? Tänk efter vad som är rätt för barnen istället för att vara paragrafryttare. Man skäms över hur idiotiska en del är.

Hemma igen

Efter pizza i uterummet har mannen börjat klippa gräset och jag vattnat blommorna. Mer tänker jag faktiskt inte göra idag, jo, jag har satt igång en tvättmaskin. Lakanen från sängarna hade jag lagt i maskinen innan vi åkte, nu blir de tvättade. Men jag har mer att tvätta under veckan och då är det lika bra att börja nu. Det sköter ju sig självt liksom.

Annars är det sig likt i byn och väldigt söndagslugnt. Någon gräsklippare hörs och lite grillos känns i luften. Hemtrevligt och precis som jag vill ha det. Livet går lite långsammare i en liten by, vilket är behagligt och nyttigt. Storstadslivets stress och jäkt hör till yngre människor och jag ska ärligt säga att jag inte avundas dem. De får gärna ha det för sig själva. Men om jag varit ensam så kanske jag ändå valt en stad att leva i trots min ålder. Fast något uteliv om kvällarna hade väl varit uteslutet, eftersom om man är över 40 så är man en fossil i de ungas ögon och borde inte vilja vara ute om nätterna.

Min pappa har valt att leva ensam efter mammas död för snart nio år sedan. Jag trodde faktiskt att han skulle hitta en dam att åtminstone leva särbo med. Men han säger att han trivs att leva själv och att det skulle vara svårt att anpassa sig till någon annan. Efter ett äktenskap på över 40 år har man vuxit samman och behöver inte anpassa sig utan man får vara precis den man är. En ny människa skulle innebära att man måste ändra på sina vanor. Vid 87 års ålder vill man inte det och jag håller med honom. Trots att jag är betydligt yngre så är jag inte säker på att jag skulle vilja träffa någon ny man om jag blev ensam. Det skulle nog bli hundar för mig resten av livet. Ha ha…