Livet kan indelas i olika faser och jag närmar mig fas 3. Den första fasen är när man växer upp och går i skolan. Den kan vara olika lång beroende på hur länge man går i skolan. Just fas 1 vill många forcera så snabbt som möjligt. Man vill in i fas 2 i livet. Den fas då man ska tjäna pengar och flytta till något eget. Det inte många förstår är att fas 2 innebär en stor otrygghet och kan vara väldigt arbetsam.
Efter några år i fas 2 , brukar många längta tillbaka till fas 1. Varför tog man inte tillvara på tiden i den första fasen och kunde förstå hur bra man hade det. Men en del hade det riktigt djävligt och var för ung för att kunna göra något själva. Därför är den andra fasen en befrielse för dem. Nu kan man bestämma över sitt eget liv och välja var man vill bo. För de som inte kunnat ta till sig möjligheterna i första fasen blir den andra fruktansvärt jobbig. Vissa saker är man för gammal till, medan andra saker är man för ung för.
Jag närmar mig fas 3, där jag åter kan ställa mig lite vid sidan av arbetslivet och samhället. För mig känns det skönt att få hoppa av och bara bry mig om att må bra. Det man har uppnått har man uppnått och det finns inte mer att sträva efter. Det som känns lite jobbigt är att fas 3 ska gå alltför fort. Åtminstone jag vill att åren ska gå långsamt och det blir så viktigt att ta vara på varje dag, varje timme och varje minut. Förlänga tiden här för fas 4 vet vi ju inget om. Det är klart att en del tror sig veta hur sista fasen blir, men ingen är innerst inne hundra procent säker.
