Etikettarkiv: långsamt

Redan 5:e augusti

Publicerat av
Svara

Nu tycker jag att tiden rusar på igen. Vissa månader går i en rasande fart medan andra segar sig fram och verkar oändliga. Jag kommer ihåg tiden februari-maj då allt tycktes vara en lång väntan på olika saker. Vi hittade ju vårat hus rätt fort verkar det som när man läser hur lång tid andra tagit på sig. Nu brukar vi inte vela utan känns det rätt så slutar vi där. Sedan blev det en väntan på att säljaren skulle godta vårat bud. En notarie kontaktades och tid bokades för ett första möte.

Där satt vi sedan i Vias plage och det blåste mest varje dag. Sand överallt och Mr J blev sjösjuk vid stormen Inez som drabbade oss. Äntligen landade vi i maj och nu började fler campingar att öppna. Vi hamnade i lugnet och äntligen kunde hundarna ligga ute på dagarna. Så fick vi äntligen ett datum hos notarien för den slutliga påskriften av kontraktet. Det var trivsamt i Capestange och då drabbades vi av en stor sorg. Vår älskade Unkas blev dålig och det var så illa att han fick somna in. Endast en vecka innan vi fick nycklarna till huset.

Sedan vi kommit hit har dagarna varit fyllda med massor av jobb. Mitt i glädjen över att vi fått huset, dog min pappa och även om jag visste att han ville det och hade förberett mig på att det skulle komma snart, var det sorgligt. Det var som att vi körde ner huvudet mellan axlarna och jobbade på. Sedan väntade vi på ankomst av våra möbler och när vi äntligen fick datum kändes det som att tiden segade sig fram.

Det tog oss två veckor att packa upp alla kartonger, sätta upp tavlor och få ett hem igen. Nu väntar jag på att Mr J och H ska landa i Montpellier, vilket ska ske om en timme och en kvart. Hundarna har inte varit glada över att husse försvann och snart kommer det bli höga toner från dem.

Jag har inte kommit igång med min yoga ännu så det är något jag ska göra efter att H åkt hem till sig igen. Yoga och trädgård, det kan väl inte vara bättre som terapi? Vi har ju fortfarande sommartemperatur här i södra Frankrike och det inbjuder inte till alltför stora aktiviteter i trädgården. Jag har inte solat ett smack men mina fötter är brunbrända och armarna likaså.

Dags för mig att titta till lakanet som snurrar i tvättmaskinen. Kuma hade en väldigt lång klo där pulpan var så långt ut att veterinären inte vågade klippa så mycket. Den lossnade igår och det kom blod på Mr J:s påslakan. Så nu tvättar jag det och Kuma är mycket nöjd med att vara av med klon. De andra klorna är ju nyklippta så de irriterar inte alls.

Öl ligger i kylen för det kommer säkert herrarna behöva efter färden från flygplatsen.

Snart blir vi fler i sängen.

Idag flämtar vi igen

Publicerat av
1

Kort regnskur tidigt i morse och sedan blev det varmt och dåligt med vind. Det är lustigt att vi stod i Vias med vindar som gjorde att vi knappt kunde vistas ute och så kom vi hit och här är det vindstilla nästan varje dag. Men här måste vi vistas utomhus för att orka.

Unkas är den som verkar ta det hårdast och idag har han fått ligga under våta badlakan. Då sover han och verkar inte vara alltför varm. Så nu har vi lagt till en ståfläkt på vår inköpslista. Eller två blir det nog.

Till råga på allt blev Unkas stucken av något i morse och vänstra knäleden svullnade upp som en ballong. Jag tog fram den frysta grönsakspåsen ur frysen och lade den under benet och då gick svullnaden ner. Inte helt men nu ser det ut som ett vanligt knä igen. Han bryr sig inte om det så det kan inte ömma eller klia. Att det alltid ska vara han som råkar ut för saker? Jag tycker så synd om honom.

I morgon är det röd dag i Frankrike och vi har en vecka kvar tills vi får nycklarna. Nu känns det lite jobbigt att vänta när det är så nära. Vi behöver verkligen en trädgård och ett hus. Det är arton veckor sedan vi bosatte oss i husbilen och nu vill vi ha lite mer utrymme. Det ska bli så skönt att slippa se sig för ifall en hund ligger i vägen, för med liten golvyta så gör alltid någon det. Att slippa kryssa sig fram och två toaletter blir underbart.

Nu vill vi bara att dagarna ska gå fort.

Det kommer mera 

Publicerat av
Svara

Krokusarna har nästan blommat färdigt och då kommer det röda små tulpaner. Spännande med alla dessa lökar som vi satte i höstas. 

Det blev en blåsdag idag också, men inte lika hård som igår. Jag lyckades få hundarna att gå saktare, då jag tog längre steg. Därför slapp jag värk i både fot, ben och rygg. Men det är svårt att inte falla in i trippandet som fortsätter i att jag går som en pingvin. Det är då jag får ont. 

Klart jag känner av att jag gått, men det är lite skönt ont. Pappa var på kaffe när Unkas och jag kom, så jag hejade bara innan vi gick igen. Han tycker att det är så roligt när alla samlas och idag var det många som satt vid borden. 

Fas 3

Publicerat av
Svara

Livet kan indelas i olika faser och jag närmar mig fas 3. Den första fasen är när man växer upp och går i skolan. Den kan vara olika lång beroende på hur länge man går i skolan. Just fas 1 vill många forcera så snabbt som möjligt. Man vill in i fas 2 i livet. Den fas då man ska tjäna pengar och flytta till något eget. Det inte många förstår är att fas 2 innebär en stor otrygghet och kan vara väldigt arbetsam.

Efter några år i fas 2 , brukar många längta tillbaka till fas 1. Varför tog man inte tillvara på tiden i den första fasen och kunde förstå hur bra man hade det. Men en del hade det riktigt djävligt och var för ung för att kunna göra något själva. Därför är den andra fasen en befrielse för dem. Nu kan man bestämma över sitt eget liv och välja var man vill bo. För de som inte kunnat ta till sig möjligheterna i första fasen blir den andra fruktansvärt jobbig. Vissa saker är man för gammal till, medan andra saker är man för ung för.

Jag närmar mig fas 3, där jag åter kan ställa mig lite vid sidan av arbetslivet och samhället. För mig känns det skönt att få hoppa av och bara bry mig om att må bra. Det man har uppnått har man uppnått och det finns inte mer att sträva efter. Det som känns lite jobbigt är att fas 3 ska gå alltför fort. Åtminstone jag vill att åren ska gå långsamt och det blir så viktigt att ta vara på varje dag, varje timme och varje minut. Förlänga tiden här för fas 4 vet vi ju inget om. Det är klart att en del tror sig veta hur sista fasen blir, men ingen är innerst inne hundra procent säker.

wpid-fb_img_1432318773099.jpg

Lyckliga människor

Publicerat av
Svara

Nästan varje dag möter jag människor som ler mot mig och hejar. Nyblivna pensionärer som varit och spelat golf på förmiddagen, äldre pensionärer som hämtar posten i brevlådan, barn som leker i trädgårdar och andra hundägare som är på promenad. En reflektion jag gjorde idag var att då jag bodde i Göteborg eller vistats i någon stor stad, är det sällan någon tittar upp och ler. De tittar ned i marken och bara rusar vidare mot sina mål. Här i byn går vi framförallt långsammare, tittar i ögonen på dem vi möter och ler mot varandra. Visserligen finns det en del tjurskallar här också, men de är lätträknade och jag tror att många med mig tänker att de har problem eller mår dåligt. Så visst har man överseende med den som inte tittar upp och hejar.

Det märks direkt då någon är nyinflyttad. De nästan hoppar till när man ler och hejar, förskräckta hejar de tillbaka och jag kan slå vad om att de undrar vem det nu var. Sedan verkar de också så stressade och går fort. Efter några veckor kan jag möta samma människa som ler tillbaka, hejar och med lugna steg går vidare. Inte ens på morgonen då föräldrarna ska ta sina barn till förskolan stressar man. Barnen går i sin egen takt och de småpratar ofta på vägen.

Jag tror mig veta att vi ute på landsbygden med all säkerhet är lyckligare än de som bor i städerna. Fast jag aktar mig för att generalisera alltför mycket, då det alltid finns undantag. De som slipper stressa i städerna har säkert ett bra liv de också. Men jag undrar hur många som verkligen tittar dem i ögonen när de är ute och verkligen ser på den mötande?

 

Lite funderingar om språk

Publicerat av
Svara

Jag lyssnar ofta på lokalradion om morgnarna och då slår det mig att de som lär ut språk till de som inte har svenska som första språk, kanske borde tänka i andra banor. De försöker lära ut svenska så att de ska göra sig förstådda ute i samhället och kunna studera till något yrke. Jag har retat mig på en reporter som i och för sig verkar jättetrevlig, men som jag inte hör vad han säger. Han kan jättebra svenska och har ett stort ordförråd, för det hör man. Så jag tror att prblemet egentligen är att många som kommer till Sverige har en annan språkmelodi. De pratar helt enkelt för fort, vilket gör att vi gammelsvenskar inte hör vad de säger. Orden flyger fram och det beror säkert på att många andra språk är mycket snabbare. Tänk, bara på italienskan eller franskan. När de sätter igång så låter det som en smattrande kulspruta. Svenskan är sävligare och vad de borde lära sig är att dra ut på orden mer när de pratar svenska. Då spelar det egentligen ingen roll om de uttalar orden korrekt eller inte.

När danskar ska prata svenska, saktar de automatiskt ned farten. Något de säkert lärt sig med tiden, på grund av att vi har en nära kontakt och alltid haft det. Så svensklärarna borde tänka på att lära ut alla att prata saktare. Då tror jag att många av de språkproblem som finns idag skulle försvinna. Ni kanske har sett comviks reklam som florerar i tv just nu? Där är en man som inte har svenska som första språk. Han bryter en del och säger väl inte alla ord rätt, men han pratar långsamt och man förstår ändå allt han säger. Många tycker nog att han är väldigt charmig. Jag tycker det i alla fall. Det tror jag beror på att han pratar i samma takt som oss som har det som första språk.

Tänk, när Mark Levengod pratar. Han nästan sjunger fram orden och jag tror de flesta anser att hans finlandsvenska bara är mysig. Jag tror detta är en viktig aspekt att tänka på för de som lär ut svenska.