Dagstur

Vi steg upp och släppte ut hundarna, gav dem lite mat och gjorde oss klara. En snabb dusch och Mr J körde Mackan i grindläge.

Sådär nu är det bara att öppna grinden och så kan hundarna kliva in.

Men Kuma vill verkligen se att det är Mr J som öppnar grinden och inte någon okänd människa.

On the road again och inte så mycket trafik.

Hit skulle vi och det tar ca 10 minuter så vår färd var inte så lång nu. Till Beziers och här var det lite mer trafik. Men det flöt på bra.

Efter några svängar stod vi på vår vanliga parkeringsplats. Men det var inte dit vi skulle.

Utan till andra sidan där vår veterinär håller till. Dags för kloklippning på hundarna. Men Kuma som var först ut tyckte inte att det var dags och fräste som en ilsken drake. Turbo var på bättre humör och nöjde sig med att lyfta läpparna lite så alla skulle förstå att om de klippte fel skulle någon ångra sig. Fast de är väldigt skickliga här så det blev ingen blodsutgjutelse.

För att slippa vänta på att de öppnade efter lunchstängningen körde vi till Jardin och handlade tuggben till hundarna. De har storpack som är till hyfsat pris. Mr J ville inte ha en blinkande gran i trädgården så vi skippade det. En lykta har jag ju fått och så ljusslingan.

Dags för lite matintag och vi körde upp till palmerna och ställde oss för att äta vår medhavda matsäck. Ordning och reda på blodsockret och vi kan fortsätta dagens bestyr.

Shopping är ju inte min grej så Mr J hastade iväg in till affären med den gula skylten. Jag höll ställningarna i husbilen. Efter ett tag och när jag läst alla dagstidningarna i mobilen kom han ut med en välfylld vagn.

När motorn startats bestämde vi oss för att Go west och tog sikte mot Pyrenéerna.

Fast det var hit vi skulle och köpa myggnät. Jag skojar inte för de har extrapris på dem nu. Sedan måste ju Mr J få ett nytt projekt nu när skrivbordet i biblioteket är klart. Bilder på det kommer i morgon. Vi har myggnät på två fönster men de är inte optimala då det inte går att stänga fönstren då de är på. Därför har vi köpt ett sådant som kan sitta mellan jalusien och fönstret, vilket gör att det alltid kan hänga där. Om det fungerar vill säga. Återkommer till det vid ett senare tillfälle.En limpicka  fick MrJ köpa  och nu var det dags att lämna gubbadagis.

Mot de andra bergen alltså Centralmassivet. Fast där bor vi ju inte utan det skyddar oss mot oväder. Jag skulle shoppa på Super-U. Ni läser helt rätt. Eftersom jag behövde nytt shampo, balsam och kroppslotion måste jag in dit. Men eftersom det var sådana saker skulle det gå bra.

Träden i allén till byn har tappat nästan alla bladen. I slutet av denna och andra gatan till höger, ungefär 200 meter och vi är hemma. Tycker vi har rätt fin inkörsväg hem.

 

Summering av november

Vädret kan man absolut inte klaga på denna månad och det fortsätter med sol och +17 ute. Jag har haft på mig jacka en gång och det var den kvällen vi var på mingel hos Le Maire.

Då småduggade det och vi fällde upp paraplyet när vi gick hem. Vid ett fåtal tillfällen har jag fått hänga in tvätt i biblioteket då den inte varit riktigt torr. Kan inte på stå att det är något större problem.

Vi har ju fått en fin grind installerad istället för den gamla. Vinfältet har ändrat färg till gult nu och gräset är riktigt grönt i trädgården.

Rosorna är så fina och Turbo älskar att få vara ute hela dagarna. Jag tvättar en del dagar som idag och livet har stabiliserat sig för oss. Mr J har fortsatt med att färdigställa skrivbordet och idag är det klart. Vårat bibliotek är klart att tas i bruk med skrivare och allt.

Till och med Kuma går ut själv på sina rundor. Det gjorde han aldrig i vårat gamla hus utan rusade in så fort det bara gick. Även om vi var ute så gick han in. Här ligger han ute om vi pysslar i trädgården.

Vi fick pumpen lagad i husbilen så nu kan vi duscha och bo i den som vanligt. Jag har även kommit på vad vi ska använda gamla grinden till och var den ska placeras. Närmare förklaring kommer i morgon. Vi fick finbesök av M idag och han tyckte att det var en superbra idé. Sedan ska dörrarna till garaget målas vita. Tror det piffar upp huset utseendemässigt. Jag förstår att de som bodde här innan tyckte att dörrarna skulle smälta ihop med huset, men färgen är inte densamma som husets färg så det är inte snyggt.

Vi har äntligen landat i en ny vardag i vårat nästa kapitel i livet. Det har varit omtumlande, nervöst och slitit innan vi nu kan andas ut ordentligt. Tänkte att jag ska göra en resumé på hela detta år i Januari och se tillbaka på vår resa. Mycket har hänt av både positiva och negativa slag. Men nu känns det bra.

 

 

Sagt hejdå

Idag har vi kört H till flygplatsen i Montpellier, för vidare transport till Kastrup och hem. Just nu befinner han sig i luften och är nog ivrig på att få landa. Vi får en pling så vi vet att det gått bra.

Vi körde betalväg till flygplatsen, men hem blev det A75 en avgiftsfri motorväg. När H kommer ner till jul hittar jag till flygplatsen.

Det var så skönt att se bergen i Minervois när vi närmade oss byn.

Sedan vår fina allé som leder in i byn. Ståtliga plataner som hälsar välkommen

Vinfälten breder ut sig vid sidan av vägen.

Vid vindestilleriet svänger vi höger och efter några hundra meter.

Är vi på vår gata. Lite smal i början men sen blir den bredare.

Där är vår mur och staketet. Äntligen hemma igen. Hundarna springer in trädgården och är lika glada över att vara hemma.

Vi var så glada att vara hemma att vi glömde köpa sallad som vi tänkte ha till middag idag. Nu blir det medelhavskost ett tag efter de kraftiga middagar vi ätit.

Dags för vardag igen och den är ju inte så tråkig den heller. Vi gör ju precis vad som faller oss in.

Värmen håller i sig

Jag har tvättat alla kläder till H och de torkade på en timme.+33 i skuggan och ja solen är stark. Det var ju inte läge för någon aktivitet utomhus och stranden lockar inte någon av oss.

Vi har kopplat av och pratat en hel del. Naturligtvis är det spännande för H att resa själv för första gången. Men det kommer att gå bra.

Turbo har hittat den perfekta kojan och här sover hon bra. Idag är det väldigt varmt och hundarna sover mest hela tiden.

Imorgon ska vi köra H till flygplatsen i Montpellier och sedan är vi ensamma med hundarna igen. Vi har en del administrativa ärenden att ta tag i. Trädgården får vänta ett tag till.

Vi kör vidare i vår vardag och det är ju rätt skönt det också.

2 dagar kvar

Vi är riktigt på nedräkning nu och jag är lite omtumlad. Är det verkligen sant att vi snart har ett hem igen? Inte före vi öppnar dörren till huset kommer jag att verkligen tro på det. Sedan blir det en otålig väntan på att våra möbler och saker ska anlända. Då känns det som att vi fått tillbaka våra rötter och det nya livet kan börja. Ett liv i ett varmare klimat där våra kroppar och leder mår bättre än i kalla norden.

Igår satt vi och pratade om hur de sista åren i byn inneburit ett väntande på våren och sommaren. Då kylan vikit hädan och livet kunde börja igen. Så vill vi inte leva. Visst blir det vinter här nere också, men i ett microklimat blir den sällan så sträng som i Sverige. Därför har vi valt att inte bo bland bergen där det regnar mer och kan bli riktigt kallt. Ska man bo året om i sitt hus så måste man tänka efter ordentligt vad man är ute efter. Om man endast ska vistas här nere vissa perioder så är havet eller bergen att föredra.

Eftersom vi upplevt Medelhavet denna vår, så insåg vi snabbt att blåsten där nere inte är trevlig. Sanden yrde och det var inte trevligt att gå med hundarna. Vi tittade på hus längre upp i bergen och vägarna dit var ju både vackra och kurviga. Inte vägar man gärna kör på vintern i sämre väder för att handla.

Därför tror vi att vi hittat precis rätt med både hus och by. Cykelavstånd till både affärer och bagare. Inte långt om man vill gå heller. Allt finns nära och vi behöver inte köra för att få tag i något egentligen. Huset är lagom stort för två personer och trädgården större än den vi hade tidigare. Hundarna får tillbaka sin frihet att gå ut och in när de vill och behöver.

Oj, vad vi tänker och pratar om hur det ska bli. Men vi tänker inte ha för höga förväntningar, utan bara ta en sak i taget. Bilderna vi har på huset och trädgården är väl tummade vid detta laget och det ska bli skönt att få gå runt och känna att vi bor där.

Denna sommar blir verkligen annorlunda mot förra året, då vi satt i trädgården och längtade bort.

Resan fram hit har både varit tuff, spännande,krävande och ibland ledsam. Vi är inte fem individer som kommer ända fram, men vi fyra som gör det ska njuta av det nya livet.

Extremister på våra gator

Jag tycker inte att några extremister vare sig från höger, vänster eller någon annan stans ska få tillstånd att demonstrera på våra gator. Tycker att det är att dra demokratin till lite väl låga nivåer. Det räcker så bra att de finns på internet och vräker ur sig en massa dumheter. Då kan man i allafall välja att inte läsa eller titta på det. Att behöva se och höra det utan att kunna stänga av tycker inte jag är demokrati.

De som bor på Kungsholmen har fått höra på tal och slagord från höger och vänster. Jag tycker att man ska slippa sådant i sitt hem. De hade lika gärna kunnat samlas mitt på Gärdet och haft sitt möte där. Jag skulle ha blivit tvärförbannad om någon ställt sig utanför mitt hus och gastat. Sedan struntar jag faktiskt i vad eller vem som gör det. Man ska vara fredad i sitt hem och i sitt bostadsområde.

Det enda syftet med att demonstrera är att provocera och uppvigla människor som ha en annan åsikt.

Gått en sväng

Det blåser idag, men det är bara skönt. Vi gick samma sväng idag med, då hundarna tycker det är så roligt. Mycket att lukta på och ingen trafik att tala om.

Pausade vid kalkugnen idag med, men nu behövde vi inte läsa på informationstavlan. Istället beundrade vi utsikten mot havet. Tre jasplan bröt tystnaden och fåglarna tystnade.

Efter ett litet mellanmål, är det vila som gäller.

Jag läskar mig med ett glas rose. Gott i värmen och lite tröst då jag har ont i ankeln som jag bröt. Men det är uthärdligt och jag vet att jag får leva med värk som kommer ibland.

Det är vår sista dag här på Öland, för imorgon bär det av hemåt. Vår första minisemester är över för denna gång. Men det blir fler om vi får fler fina dagar.

Fredag och nu vila en stund

Ett av dagens måsten är klara, nämligen dammtorkningen av huset. Lite ont i benet idag men det gick bra. Ska ta Alvedon innan hundrastningarna. Sedan ska jag ta pappa till affären för lite inköp. Det är inte så jobbigt eftersom jag kan stödja mig på rullstolen. Det kom en regnskur på morgonen, nu är det fortfarande grått men uppehåll. Skulle bli sol på eftermiddagen sade vädermannen, så jag hoppas att han har rätt.

Denna vecka har foten och benet värkt mer än tidigare. Inte bra och jag hoppas att jag inte överansträngt mig. Jag vill ju så gärna vara ute och gå. Nu blev det lite jobbigt igår när jag gick med Kuma. Första sträckan gick bra och han bajjade. När jag stod med näsan i marken och skulle plocka upp det hela, kom en unge på sparkcykel bakom min rygg och Kuma gjorde utfall. Naturligtvis tog Kuma det som ett hot och skulle försvara mig. Hundarna är mycket medvetna om att jag inte är riktigt frisk. Cyklar, barnvagnar och sparkcyklar är något som Kuma ser som något hotfullt, även i vanliga fall.

Nåväl vi gick vidare och gick ner mot ängen som vi brukar korsa. Kuma tvärstannade. En cirkus hade rest ett stort tält och nu blev det farligt ansåg Kuma. När så en kvinna kom gåendes med en barnvagn, tvärvände Kuma och skulle hem. Så är det när man har en reaktiv hund som reagerar på allt som inte är som vanligt. Resten av vår promenad blev jobbig för han ville bara hem och jag måste hålla igen då jag inte kan gå så fort. När vi äntligen kom in i garaget satte jag mig på en stol och Kuma kunde äntligen slappna av.

Därför brukade jag gå ut på landet med Kuma för då kan han slappna av och mår så bra. Nu klarar jag inte av att gå så långt och det är så synd. Därför vill jag bli frisk fort.

Tre månader sedan

För tre månader sedan var jag nyopererad i min vänstra fot och mycket omtumlad. Jag hade inte en enda aning om vad som väntade mig. Just idag fick jag mitt första gips och mina nätter blev en kamp, då jag måste lära mig att sova på rygg. Min lycka var när jag fick komma hem efter fyra dagar och träffa hundarna. Tyvärr, hade min pappa hamnat på sjukhuset precis då och vi körde förbi och hälsade på honom.

Pappa ringde nyss och berättade att han varit i Trelleborg för att röntga sina lungor. Där hade han turen att stöta ihop med en granne från byn. Han var så glad över att träffa en bekant. Nu när jag kan gå hyfsat ska vi åka och hälsa på honom och jag längtar. Vi går ju båda två i väntans tider på att han ska få komma till byn igen. Hoppas att han får det som födelsedagspresent. Då ska jag träna på att gå de femhundra metrarna till äldreboendet. Jag vill ha pappa i närheten av mig och han vill komma till byn och sina bekanta.

Jag har blivit starkare i foten och nu har jag inte lika ont på nätterna då jag gått på dagen. Därför försöker jag gå mer för varje dag. Nu undrar jag var jag är om tre månader till? Då går jag kanske helt på egen hand med en hund i koppel?

Det är fredag idag och dagen före Allhelgona helgen. Detta år kan jag inte gå bort till minneslunden och tända ljus. Det kommer jag att göra här hemma. Men visst är det vackert med alla ljusen på kyrkogården?

wpid-IMG_59613096561544.jpeg

Håller tummarna

Jag har precis haft vårdsamtal med pappa och biståndshandläggaren. Något som jag varit nervös över då hon ringde och bokade in samtalet. Nu är jag lite lugnare och glad att pappa får vara kvar där han är tills han får ett permanent boende. Både han och jag tryckte på att det är viktigt att han får komma hit till byn. Handläggaren skrev upp det och nu hoppas jag bara att det kommer gå vägen. Tror ju inte att jag kan köra bil på ett bra tag och gå några hundra meter känns närmare. Så långt är det nämligen till det boendet där farmor bor och där jag och pappa vill att han ska hamna. Det skulle vara trevligt om vi kan planera årets julmiddag på det boendet, för vi kommer aldrig klara av att få in dem i huset någon mer gång. Nu håller jag bara tummarna att det går vägen.

Har kört min träning när Unkas kom in från trädgården och tittade menande på mig. När jag var klar gick han ut igen. Verkar som han tar väldigt allvarligt på sin uppgift som PT. Skämt åsido så blir jag påmind om träningen när han sätter sig och tittar på mig.

Kuma sover inne hos mig hela dagarna och flyttar sig inte förrens jag går ut från rummet. Mina två bodygards håller koll på mig. Jag har börjat gå med min gåbock som sjukgymnasten ville. Utan att stödja mig på vänster fot, sätter jag den i golvet och skjuter från med tårna. En teknik som jag fick fruktansvärt ont i höger lår av igår när jag började. Idag verkar det fungera bättre och jag har fått in tekniken bättre. Det går lite långsammare än då jag hoppar på ett ben, men känns tryggare på något sätt. Jag får en känsla av att gå på riktigt. Allt känns positivare idag.

preview-24