Dagen var så kort att den inte ens hann börja och det säger jag som bor så långt söderut, en mil kvar till Sveriges sydligaste udde nämligen. De har det värre längre norrut och de flesta självmorden begås i den delen av landet. Kan kanske bero på att mörkret gör människan deprimerad. När jag bodde i Luleå skyndade jag mig ut på lunchen för att få en gnutta dagsljus. Just denna dag var det endast någon timme.

Min mamma var född på denna dag och då hette den också menlösa barns dag. Det betydde inte att barnen som föddes då var menlösa utan det var en dag för barn som levde i fattigdom. Lite annat språkbruk förr i tiden. Man kan ju tro att de som är födda idag skulle tycka om vintern och snön, men min mamma tyckte väldigt illa om vintern överhuvudtaget. Hon genomled den och försökte tänka positivt, då hon var en väldigt positiv människa. Just idag saknar jag henne oerhört mycket. Både hon och jag trodde att det var hon som skulle bli sist kvar av mina föräldrar. Men det blev inte så. Eftersom jag tror på reinkarnation sedan barnsben, vet jag att vi kommer att ses igen. Hennes väsen omger mig varje dag, då menar jag den hon var och den kärlek vi kände till varandra. Det är min tröst denna mörka dag.

Men jag sitter inte och är deprimerad hela tiden. Nej, optimismen från både min pappa och mamma har jag ärvt och därför blir varje dag underbar. Det säger jag trots allt som hänt detta år. De flesta dagarna är faktiskt väldigt bra. Övervägande delen av året har varit bra och nästa kommer att bli ännu bättre.

Idag har jag ägnat en stor del till min bok och att redigera en del foton. Passar bra när mörkret är så kompakt.