Allt väl

Resenären ringde och är nu i tryggt förvar hos H. De körde förbi Jula och köpte silikonformen till omniaugnen. Vår gamla har ju spruckit efter idogt användande. Inlägget är så bra för man slipper skrapa kanter då något bränt fast. Bara att diska försiktigt i vatten och färdig att använda igen. Nu blev det även två shorts som är riktigt tåliga och H har ju inga så det var bra eftersom vi har +36 i skuggan idag. Jeans är inte någon bra idé då.

Tydligen skulle det bli köttfärsås med spagetti på det hållet idag, jag kör en sallad för mer orkar jag nog inte i denna värme. Hundarna är som slagna och orkar just inte göra någonting mer än att sova.

 

Det fäktar en svag vind och Turbo har nosen mot det öppna fönstret. Kuma har lagt sig i skinnsoffan och där blir han nog fram tills det är dags för middag.

Jag sitter på lagom avstånd från vår bärbara airconditioner och vilken tur att Mr J är bevandrad i kylteknik för denna är helt underbar. Sitter jag inte och räknar ner tills Mr J kommer ändå? Jo, det gör jag för jag saknar min bästa vän,make och bollplank. Vi har gjort denna resa tillsammans med allt vad det innebar av arbete,nervositet,förlorade vänner,anhöriga och glädje när vi nu har ett fint hus.

Detta kapitel av livet är vårat. H har vuxit till en fin människa som kan ta vara på sig själv, så han behöver vi inte oroa oss för. Min älskade pappa är hos mamma nu. Pumpemannen Unkas vår stora luns till hund, snällare hund har aldrig gått på jordens yta är i hundhimlen. Han som skull fått en ny trädgård och vad han hade älskat detta. Minnen poppar upp av både det ena och andra slaget.

Men se framåt och gläds åt det som kommer. Så slår det mig att jag kanske aldrig kommer att åka till Sverige igen! Eller så kanske vi gör det? Nu kan vi faktiskt välja vad vi vill göra. Det är nästan som att ha ett blankt papper framför sig och fundera på vad som ska stå där.

Snart ska hundarna få sin middag och så ska vi ut och vattna lavendeln och de där buskarna jag inte vet vad de är. Men vatten ska de få. Oleandern också.

 

 

Hejdå hösten

I morgon är det första november och jag undrar var hösten tog vägen. Tidigare år har jag kunnat njuta av all vackra höstlöv, med alla fina färger. Nåja, förra året hade jag endast fönsterbord på grund av mitt skadade ben och ankel. Men året dess för innan njöt jag ordentligt. I år har det bara varit kvalmigt, vått och grått. Jag kallar det en disktrasehöst. Så idag på höstens sista dag blev det klar luft, vindstilla och en riktigt härlig dag.

Nu kör vi mot den riktigt mörka tiden och snart kommer kylan ordentligt. Med +8 idag var det behagligt, men nu sjunker temperaturen varje dag. Jag blir så sömnig var eftermiddag när mörkret smyger in över byn. Då påminns jag om när jag bodde i Luleå. Inte många timmar ljust under vintern och så trött jag var när jag kom hem efter jobbet. Kylan som var däruppe gjorde nog sitt till. Så kallt har vi aldrig här nere i skåne, men den fuktiga luften och blåsten gör att man blir frusen. Någon riktig vinter har vi inte haft sedan 2011, då vi hade riktiga snöoväder. Sedan dess har det varit blask och is. Något som inte jag är förtjust i.

Idag var jag ute och hällde fågelfrö i mataren och jag hade faktiskt en talgboll kvar sedan förra året. Lite för fåglarna att börja med. Ska gå till affären och köpa mer i morgon. Det börjar nog bli kärvt på matfronten för fåglarna nu, även om jag lyckats få två myggbett på vänster knä. Sablar vad de kliar.

Årets kortaste dag

Dagen var så kort att den inte ens hann börja och det säger jag som bor så långt söderut, en mil kvar till Sveriges sydligaste udde nämligen. De har det värre längre norrut och de flesta självmorden begås i den delen av landet. Kan kanske bero på att mörkret gör människan deprimerad. När jag bodde i Luleå skyndade jag mig ut på lunchen för att få en gnutta dagsljus. Just denna dag var det endast någon timme.

Min mamma var född på denna dag och då hette den också menlösa barns dag. Det betydde inte att barnen som föddes då var menlösa utan det var en dag för barn som levde i fattigdom. Lite annat språkbruk förr i tiden. Man kan ju tro att de som är födda idag skulle tycka om vintern och snön, men min mamma tyckte väldigt illa om vintern överhuvudtaget. Hon genomled den och försökte tänka positivt, då hon var en väldigt positiv människa. Just idag saknar jag henne oerhört mycket. Både hon och jag trodde att det var hon som skulle bli sist kvar av mina föräldrar. Men det blev inte så. Eftersom jag tror på reinkarnation sedan barnsben, vet jag att vi kommer att ses igen. Hennes väsen omger mig varje dag, då menar jag den hon var och den kärlek vi kände till varandra. Det är min tröst denna mörka dag.

Men jag sitter inte och är deprimerad hela tiden. Nej, optimismen från både min pappa och mamma har jag ärvt och därför blir varje dag underbar. Det säger jag trots allt som hänt detta år. De flesta dagarna är faktiskt väldigt bra. Övervägande delen av året har varit bra och nästa kommer att bli ännu bättre.

Idag har jag ägnat en stor del till min bok och att redigera en del foton. Passar bra när mörkret är så kompakt.

julkort-2016

Dagarna går

Jag försöker få dagarna att flyta på framåt och få bra innehåll i dem. Men det är ju lite svårt när jag inte får stödja på foten utan mest sitta still och köra mina övningar. Men jag läser en hel del på internet och ser en del klipp på Youtube. Idag har jag tittat på play i de olika kanalerna. Det jag kommit fram till är att jag vill hitta på ett sätt att rädda hundar och det mer än att bara bidra med pengar. Jag vet att det kommer att dyka upp något som jag kan göra när jag väl är frisk. Nu är jag med i olika grupper där man letar efter djur som av olika anledningar sprungit bort. Men som tur är så händer det inte alltför ofta här i skåne. Det jag vill engagera mig i är de djur där ägarna inte kan eller vill ta hand om sitt djur. Tyvärr kan jag inte hysa hur många som helst här hemma och det är nog mannen glad för. Men jag är fast förvissad om att en dag kommer jag kunna åtminstone vara med och ta hand om fler hundar. Det är vad jag brinner för idag.

Nu har jag två fina hundar som haft det lite tufft tidigare i livet. Varje gång de skrattar och ler blir jag så lycklig. Vi har fått vinna deras tillit och vet att de är trygga hos oss. Det är guld för mig. Lilla Nellie var en tilltufsad liten yrhätta som var nervös och alltid ville göra rätt. Tyvärr, blev hon sjuk i början av detta år och vi fick ta det tunga beslutet att låta henne somna in. Men hon visste att jag älskade henne av hela mitt hjärta. Det bär jag med mig och att hon fick tio fina år hos oss. Tio år som jag är tacksam för. Jag saknar min lilla tös så fruktansvärt mycket.

Det är lätt att förlora sig i tankar och grubblerier när man är så isolerad från andra människor som jag är nu. Men saken är att jag inte grubblar så mycket om dagarna. Jag tänker framåt och vad jag ska göra när jag är på gående fot så att säga. Mitt första mål är att kunna stödja på foten. När jag väl är där ska jag sätta upp nästa mål. Ett delmål jag har nu är att kunna röra foten i sidled, för det är jättesvårt.

28e-oktober-2014-00828e-oktober-2014-024

Alla blommar

image

Nu har min fina blomma fällt ut alla blad.
+28 i skuggan och vi tar det lugnt på bänken. Hundarna är helt slagna och ligger på gräsmattan i skuggan.
Midsommardagen och jag tänker på mamma som lämnade mig för fjorton år sedan. Pappa och jag satt hos henne hela dagen och jag tror att vi båda upplevde det som overkligt.
Mamma skulle ju inte dö just då. Men hennes tunna lilla kropp orkade inte mer.
Sedan dess har det varit jag och pappa. Vi saknar henne fruktansvärt mycket och pratar ofta om henne.
Därför är denna helg lite bitterljuv för mig. Jag älskar midsommar och är ledsen var gång vi är där.

Trädgården

image

Har fortsatt att kapa buskar och nu är busken med de stora vita blommorna nedklippt. Så nu kan nya grenar skjuta upp och den kan blomma igen.
Nu är det mina tre rabatter som ska fnattas. Börjar växa ogräs och det gäller att rensa snabbt. Men det får bli en dag då solen skiner. Idag är det hundra nyanser av grått på himlen.

Mannen gör rent duschen vi köpte för nu är det dags att ta in den. Sedan ska rörmokaren komma och koppla in den, toalettstolen och handfatet.
Mannen saknar sitt badrum.

Rejäl genomkörare

Dagens hundpromenader blev ordentliga genomkörare. Det blåste rejält och på sista rundan tog jag på mig mössa trots att det är +6. Torrt och fint var det så inga tassar behövde torkas. Men… när jag gått en stund med Kuma slog värken till och det gjorde fördjävligt ont. Vi saktade ned på farten och efter ett par tre stopp, bet jag ihop och vi tog oss runt. Verkar som att jag drabbats av falsk ischias på höger sida nu och efter voltaren kapsel har det blivit bättre.

Därför har jag läst på om yogaövningar som kan hjälpa till att få ordning på det hela. I morgon är det jag som kör yoga för fullt. Med hjälp av lite kuddar ska allt fungera. Vill inte gå till naprapaten som visserligen är väldigt bra, men jag är lite envis när det gäller att försöka själv först. Inte konstigt att en av mina första meningar i livet var:”kan själv”. Verkar vara mitt motto här i livet.

Nu kliar det i handflatan, vilket enligt de skrockfulla ska betyda att pengar är på väg. Jag väljer att tro på dem och välkomnar alla pengar som nu ska flöda in. Skämt åsido, men det skulle inte vara fel med lite tillskott i kassan.

För övrigt tillhör vi de som blivit av med discoverys kanaler på rund av bråket mellan telenor och discovery. Inte roligt nu när ett av våra älsklingsprogram ska starta på nian ”Grand Design”. Just program som har med husbyggen och att flytta tilltalar oss. ”En plats på landet” är ett program vi också brukar titta på. Men det håller till på åttan så det bör vi kunna se. Igår såg vi ”Husdrömmar” på svt 1, som är en favorit. Vi klarar oss nog men vi hoppas att de snart kan få till ett avtal.

Det ska bli spännande att följa valet i USA, eftersom det påverkar så mycket i världen. Blir det en republikansk eller en demokratisk president. För min del hade jag gärna sett en kvinna på den posten. Tror det hade varit nyttigt för alla. Så GO Hillary GO, säger jag.

Ett tänt ljus

Idag ska jag rulla bort pappa till minneslunden för att tända ett ljus. Vi ska stanna upp en stund och känna kärlek till mamma som inte finns hos oss mer. Det är hennes dag idag och alla andras som inte finns på jorden mer. Jag kan känna hennes tunna lilla hand i min när hon låg på sjukhuset och höll på att försvinna från oss. Pappa och jag satt på var sin sida om hennes säng och jag strök henne över kinden som fortfarande var varm. Det sista hon gjorde innan hon försvann var att krama min hand som för att säga adjö.

Jag har inget större behov av att gå till minneslunden, då jag ofta tänder ljus här hemma och tänker på henne. Istället sitter jag ofta i trädgården här hemma och lyssnar på fåglarna, då känns mamma och alla andra mer närvarande än annars. Men pappa vill gå till minneslunden för att känna närvaron av mamma och även sin mamma. Farmor som jag aldrig fick träffa, eftersom hon gick bort när pappa var tolv år. Jag vet att han alltid saknat henne.

Saknar dig mamma!

Årets kortaste dag och fjärde advent. Då skulle du fyllt 85 år och vi haft kalas för dig. Istället bakar jag kanelbullar precis som du har lärt mig. Det har jag kvar från dig och pappa ska få njuta av dem också. Vi hade alltid bullar hemma, för du såg till att vi aldrig var utan. Jag åt alltid ett par när jag om hem från skolan. Men något år innan du dog orkade du inte baka mer.

fjärde advent

Elva år sedan du somnade in och jag lovade att ta hand om pappa. Hoppas du tycker att jag uppfyller mitt löfte. På julafton ska vi båda gå bort till minneslunden och tända ett ljus för dig. Säkert pratar vi om dig och de minnen vi har av dig. Tror att vi båda saknar dig oerhört mycket varje dag. Hoppas du har det bra där du är, och kan se oss här på jorden. Du mådde inte bra den sista tiden och hade så svårt att gå. Men jag tror mig veta att du ville stanna hos oss ett tag till. Det är tomt utan dig ska du veta.

wpid-IMG_77329423556111.jpeg

November och måndag

Vi har en ny månad som ska vara en vintermånad, men ännu har vi inte ens haft en frostnatt i skåne. Idag har vi sol och blå himmel +12, så vintern känns väldigt långt borta. Steg upp halv åtta idag och tog ut hundarna på morgonpromenad. Det tar ju lite längre tid när jag måste gå två gånger, men det fungerar bra ändå. En del tvätt måste tas om hand och hundarna mår bra av att jag kör de vanliga rutinerna. Unkas deppar men jag hoppas att han snart får bli glad. Han är mest känslig av våra hundar och älskar husse.

wpid-imag0462.jpg

Kuma verkar vilja få honom på glad och vill gärna vara nära honom. Mannen ringde och berättade att 13.45 blir det gastroskopi för honom. Tråkigt att det blir så sent idag. Inte roligt att bara ligga och vänta. Jag hoppas verkligen att han får komma hem i eftermiddag och pojken är beredd på att åka och hämta honom. Det är så oerhört tomt utan mannen. Har inte tänkt på att vi pratar så mycket med varandra varje dag, även om han är på jobb om dagarna. Jag saknar våra samtal, att kunna röra vid honom och höra honom andas bredvid mig om natten. Vi har älskat varandra i fjorton år och varit gifta i tolv, men kärleken blir bara starkare hela tiden. Det är väl så när man lever med en människa som accepterar en precis som den man är.