Idag har jag läst klart mammas sista dagbok. De sista 6 månderna i hennes liv finns att läsa där. När jag ser handstilen märks det att hon inte var frisk. Hon hade alltid en vacker handstil och skrev oftast skrivstil tidigare. I denna dagbok är bokstäverna spretiga och ojämna. Hon upprepar sig och har svårt att få något sammanhang i sina meningar. Ofta beskriver hon sig som håglös och har svårt att ta sig för något om dagarna. Hon verkar inte se att jag tar kontakt flera gånger i veckan och ofta tittar in till dem när de flyttat ned hit. Hon verkar så ledsen hela tiden och har underliga drömmar nästan varje natt. Något hon inte pratade särskilt mycket om, varken med mig eller pappa. Orken att söka läkare eller be om hjälp fanns inte hos henne och jag blir så ledsen att hon inte gjorde det. Men jag känner att hon var rädd att hamna på sjukhus om hon gjorde det. Men jag är ändå glad att jag äntligen läst dessa rader och fått bekräftat det jag trott sedan hennes död.

Det som gör mig väldigt ledsen är att veckan innan de flyttade hit, blev de bjudna hem till äldsta barnbarnet för första gången. De hade bott i sitt hus i fyra år och hade fått sitt första barn, men varken hälsat på eller bett dem komma på besök. Ändå bodde de i samma lilla samhälle uppe i dalarna. På den tiden hade mina föräldrar bil och kunde mycket väl ta sig hem till dem. Den enda som hälsade på dem någon gång var det yngsta barnbarnet och min systers man. Min syster var aldrig hem till dem eller ringde när de flyttade ned hit till skåne. De bodde några hundra meter från varandra. Men hon ringer aldrig till pappa nu heller, utan det är hennes man som gör det.

Jag har en väldigt konstig nära släkt och förstår inte hur min syster fungerar eller tänker. Efter mammas begravning, då hon inte ens köpt blommor, har jag ingen kontakt med henne. När man känner att någon är elak och bara vill ha saker från en, avstår jag från att ta kontakt. Jag är inte bitter men väldigt ledsen å min mammas vägnar för att hennes dotter vände henne ryggen. Sår som har svårt att läka och jag lärt mig leva med.

När jag nu läst dagboken, är jag ännu gladare för att jag fick sitta vid hennes bädd och säga allt jag ville säga, innan hon dog. Jag hade hennes smala, tunna hand i min och släppte den först när den blev helt slapp. Det ger mig en sinnesro jag aldrig skulle ha haft om jag inte fått göra det. Jag vet att hon hörde mig och förstod det jag sade, för hon rörde sina ögonlock till svar. Hon ville inte dö, men orkade inte leva. Jag blev inte arg som pappa trodde att jag skulle bli när jag läste dagboken, utan älskar henne bara ännu mer.