Inte på dimman i förra inlägget utan på dessa utmärkelser på galor mm. Jag vill poängtera att jag absolut inte missunnar dessa människor att få dessa priser. Det är ju vi andra som instiftat priserna och väljer vilka som ska få dem. Vårat behov av att ha idoler och hjältar, är det som borgar för att detta ens existerar. Vi behöver människor att se upp till och som förebilder. De begär inte att få bli det. utan vi gör dem till det vare sig de vill eller inte. Ibland orkar de inte leva upp till den bild vi har av dem och förfasar oss över uttalanden eller utbrott under utövandet av det de hyllas för. De flesta har blivit så duktiga på grund av ett behov de har. De måste få ett utlopp för något de har inom sig och därför ägnar de sig åt att utöva sin grej under de flesta av dygnets timmar. Så visst är de värda att få betalt när de blir skickliga på sitt artisteri.
Vi har under alla tider haft idoler och de måste leva upp till de ideal vi bestämt att de ska ha. Kyrkan är ju ett väldigt bra exempel. De har gjort en historisk människa till gud och gett honom egenskaper han inte ens hade eller ville bli känd för att ha. Detta lever kvar i nutid och vi försöker ge våra dagars idoler egenskaper de inte har. Zlatan är ett väldigt bra exempel och när han visar sig ha normala mänskliga känslor, som han ger utlopp för, så förfasar vi oss. Nu är han äldre och kan nog tackla sådant, men när han var yngre var det säkert många tuffa stunder för honom.
Det måste vara svårt att inte bara bli känd för något man gör bra, utan även bli idol för många människor. Att läsa i media om egenskaper man inte har och få fruktansvärd kritik när det visar sig att man är mänsklig. Det kanske är med både stolthet och skräck de tar mot dessa utmärkelser på galorna. Hur ska de kunna leva upp till alla förväntningar människor har på dem? Kanske kan feta sponsorskontrakt ge lite plåster på såren då kritiken öser över dem, men innerst inne är de människor av kött och blod, med känslor som vi nästan förvägrar dem.